Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-19 05:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-elsa-danson-waghals-ar-en-skulptor-vard-att-minnas/

Konstrecensioner

Konstrecension: Elsa Danson Wåghals är en skulptör värd att minnas

Bild 1 av 3 Elsa Danson Wåghals, ”Komposition i teak, Paris 1927.
Foto: Östergötlands museum
Bild 2 av 3 Elsa Danson Wåghals, ”Venancon, Alpes-Maritimes”, 1923.
Foto: Östergötlands museum
Bild 3 av 3 Elsa Danson Wåghals, ”Madonna col bambino”, 1927
Foto: Östergötlands museum

Den bortglömda modernisten Elsa Danson Wåghals lyfts i sommar fram av Bror Hjorths hus. Hennes skulpturer präglas av värdighet, tycker Sebastian Johans.

Det är väldigt få konstnärskap som blir bestående. Konsthistorien sluter sig obarmhärtigt som ett stort mörker kring de allra flesta. Samhällsstrukturer och trender hör till det som bestämmer hur fort ridån faller.

Det är också därför det är nödvändigt att ständigt göra omläsningar av historien. 

De senaste decennierna har som bekant ett stort antal kvinnliga konstnärer lyfts från glömskan i en historieskrivning med ett manligt genus. Modernisten Elsa Danson Wåghals (1885-1977) är en av dem.

Hon syntes nyligen bland Andre Lhotes svenska elever på Waldemarsudde, dök upp när Mjellby Konstmuseum häromåret presenterade 100 år av svensk skulptur och visades för ett par år sedan jämsmed Tyra Kleen på Östergötlands museum. Under sommaren presenteras hon nu i ensamt majestät på Bror Hjorths Hus.

Utställningen ger en snabb och väl avvägd bild av Danson Wåghals arbete med en grupp mindre bronser, ett tjugotal målningar och några större skulpturer i trä och sten. 

Som många andra kvinnliga konstnärer valde Elsa Danson Wåghals bort familjeliv för konsten och gav sig relativt sent ut i Europa. När hon som 35-åring sökte sig till Italien och Frankrike lämnade hon dessutom en karriär på Telegrafverket bakom sig. I Paris var hon elev hos Lhote, men också hos Bourdelle och sannolikt även den vitryske skulptören Zadkine, vars reducerade och lugnt behärskade formspråk Danson Wåghals har en hel del gemensamt med. 

Med intryck av naturalism, primitivism och den nya saklighetens renodlade formspråk hittade Elsa Danson Wåghals ett moget uttryck, som utan större åthävor känns eget. Som målare drogs hon till tydliga färger och det norrländska landskapet. Som skulptör återvände hon ständigt till kvinnokroppen, som hon gestaltar med en stor behärskning. 

Det är som bildhuggare i sten och trä hon hittar sin främsta form. Hennes gestalter och ansikten präglas av en återhållsam form och en allvarlig värdighet. 

Helt klart ett konstnärskap värt att minnas.