Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-en-harlig-energisk-rora-pa-mejans-examensutstallning/

Konstrecensioner

Konstrecension: En härlig, energisk röra på Mejans examensutställning

Bild 1 av 8 Performance i Konstakademiens högtidssal av Natália Rebelo
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 8 I förgrunden målningar av Vasilis Sjögren Tzanetopoulos och t v av Ivar Lövheim, och längst ner i hörnan skulptur av Vida Lavén.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 3 av 8 Performance av Aron Skoog, i bakgrunden målningar av Lisa Lundgren.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 4 av 8 Hilde Retzlaffs installation i Nikehallen
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 5 av 8 Skulpturinstallation av Frederik Egesborg i bakgrunden, i förgrunden fotobaserade ”Nikekvinnor” av Linda Sestrajcic
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 6 av 8 BA studenter på Marabouparkens konsthall, på stora skärmen video av Karon Nilzén Jonsson.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 7 av 8 Signaturen tm:s installation ”Look behind you! Remember that you will die!”, byggd av valbås.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 8 av 8 Målning av Vasilis Sjögren Tzanetopoulos.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Konsthögskolan elevutställning är i år uppdelad mellan Konstakademien och Marabouparken. Birgitta Rubin ser vitala form- och materialexperimenten, och påtagligt mycket som rör på sig.

För två år sedan var Kungliga konsthögskolan i djup kris. Förvaltningen låg i spillror, organisationen var gammalmodig och inre och yttre konflikter skakade skolan. Till råga på allt hade en brand ödelagt en tredjedel av lokalytan. Så när Sara Arrhenius tillträdde som rektor fick hon dra i gång ett mödosamt uppbyggnadsarbete. 

I dag har skolan en helt ny organisation med tydligare strukturer, nya tjänster, kurser, lokaler och större elevinflytande, inte minst i visionsarbetet. Och efter en examensutställning i Tomtebodaterminalen 2017 är man sedan förra året tillbaka på Konstakademien, denna gång med en satellit på Marabouparken.

Märks förändringarna i studenternas arbete? Än så länge har det gått för kort tid för att kunna skönja ett tydligt genomslag. Men det jag tycker mig se på årets avgångsutställning är en högre vitalitet i form- och materialexperimenten, likaså en energi som kommer från en betydande del performance, ljudinslag, rörlig bild och kopplingar till scenkonst. 

Det mest påtagliga med masterstudenternas utställning på Konstakademien är dock en ovanligt snygg, avklarnad presentation, vilket förutsätter samarbete. Ett minus är att samma elev kan ha verk på flera ställen, vilket försvårar förståelsen av individuella konstnärskap, men gagnar den allmänna helheten. 

Det första man ser i Nikehallen är Hilde Retzlaffs explosiva installation ”Thunder perfect mind”, som bottnar i upplevelsen av att bli mamma. Den sköna segergudinnan verkar ha åkt på en smäll, med spegelskärvor i sängen och bikinin fjättrad – men med kraften på uppgång.

En trappa upp är resten av utställningen samlad och i Galleri Väst sker ett fint, formmässigt möte mellan fotoprojektet ”Nikekvinnor” av Linda Sestrajcic och Frederik Egesborgs skulpturinstallation. Hon har dokumenterat förtidspensionerade kvinnor i deras rehabilitering, han har gjutit reliefer av uppförstorade dekorelement från det så kallade Centrumhuset i city.

I Högtidssalen intill pågår Natália Rebelos performance, där en dansare successivt tar rummet i anspråk och rörelserna ekar i tavlorna på väggen. På vandring mellan salarna stöter man ihop med fler aktörer, som de två stackare som Aron Skoog destillerat ur Beckets ”Slutspel”, där den ena hostade stapplar runt och den andra släpar på en soptunna.

Guttorm Glomsås är en av flera studenter som intresserat sig för olika typer av processer och (eko)system. Han utför kemiska experiment med allt från brons och zink till svavelsyra och urea, för att studera reaktionerna. Jonas Bentzer har i stället ställt ut sina skulpturer i skogen och låtit naturen sköta resten.

Ett särskilt sympatiskt och iögonfallande projekt är Vida Lavéns uppgörelse med rekordhysterin. Hennes 16,5 meter höga nallebjörn nöjer sig med att vara näst störst i världen (enligt Guinness rekordbok) och miniatyrnallen på väggen näst minst...

Annars rymmer utställningen påtagligt många hybrider mellan olika genrer, som videor inbyggda i skulpturinstallationer eller måleri som växer ur sina ramar. 

Ivar Lövheim har gått på färgen med skiftande redskap, så att vågformer uppkommer och duken liknar bark - med konkreta pinnar infällda på sina ställen. Lisa Lundgren låter den råa linneduken skina igenom, som i allmogemåleri, och har målat upp en slags scenrum med element från konsthistorien. Vasilis Sjögren Tzanetopoulos har komponerat drömska minneslandskap på båda sidor om sina tre jättedukar, upphängda i rummet likt draperier.

Han återkommer med delikata miniatyrmålningar på stativ, inbäddade i Marabouparkens grönska. Några studenter har skapat platsspecifika skulpturer utomhus men de flesta från kandidatprogrammet trängs inne i konsthallen.

Där är det en härlig röra, med än fler hybridformer, en kakofoni av ljud, och verk i alla vinklar och vrår. Här saknas verksskyltar och man får försöka orientera sig med en karta.

Trots trängseln klarar sig de flesta verken bra. Karon Nilzén Jonsson har producerat ett videoverk med en rätt slitet kritik mot katastrofrapportering som underhållning – men superproffsigt genomfört, med liveackompanjemang av fiolmusik. 

Och jag blir speciellt förtjust i André Nordströms soffa med inkorporerat måleri, där ett naket par ligger sked. På väggen mitt emot hänger porträtt på mannen och kvinnan, men så lika att det kanske är en könsöverskridande identitetslek?

Högst upp och längst in i lokalen uppenbarar sig en symbolisk skulptur av signaturen tm, byggd av valbås som fått fågelben. De flyger in i konsthallen likt en fågelflock, som dessvärre störtar rakt in i väggen.

Läs mer: Fler av DN:s konstrecensioner 

Läs mer: Fler texter av Birgitta Rubin