Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-en-labyrint-av-fantastiska-fakta-pa-goteborgsbiennalen/

Konstrecensioner

Konstrecension: En labyrint av fantastiska fakta på Göteborgsbiennalen

Bild 1 av 7 Eric Magassa ”The lost series, Göteborg”.
Foto: Eric Magassa
Bild 2 av 7 Sissel M Bergh ”Song of the root”.
Foto: Malin Griffiths
Bild 3 av 7 Knud Stampe ”Väggteckning”, 1970-71.
Foto: Malin Griffiths
Bild 4 av 7 Hanna Kolenovic ”Mildvädersgatan Biskopsgården”
Foto: GIBCA
Bild 5 av 7 Kend Lindfors ”Älvgestalt”
Foto: GIBCA
Bild 6 av 7 Tamara Henderson, stillbild ur ”Womb life”
Foto: Tamara Hendersson/ Rodeo
Bild 7 av 7
Foto: Michelle Dizon

Den tionde upplagan av Göteborgsbiennalen handlar om labyrintiska samband. Dan Jönsson hittar fascinerande fakta men tycker att trådarna blir för många och trassliga.

 

Visste ni att ungefär 70 procent av den globala handeln med sand är illegal piratverksamhet? Att skälet till att så många flyktingbåtar förliser på Medelhavet är att de saknar barlast? Att emiratet Dubai om tio år planerar utföra i stort sett all nybyggnation med hjälp av gigantiska betong-3D-skrivare, och därmed minska behovet av arbetskraft med upp till 80 procent? Eller att Frankrike år 1784, i utbyte mot handelsrättigheterna på ön Saint Barthélemy i Västindien, tilldelades ett litet frihandelsområde vid Packhuskajen i Göteborgs hamn, sedermera känt som Franska tomten?

Fascinerande, inte sant. Årets Göteborgsbiennal bekräftar något jag länge anat som en av konstens viktigaste uppgifter i vår tid. Nämligen att tjäna som medium för allsköns lösryckta, mer eller mindre svårverifierade faktauppgifter: matnyttiga klimpar av substans som flyter runt på ytan i den allt tunnare buljong av estetiska och politiska positioneringar som utgör basen i vår samtids institutionella konstbegrepp.

Dessa fantastiska fakta fyller alltså samma funktion som illusionen i äldre tiders måleri, eller bibelscenerna i medeltidens konst. Det vill säga som referenspunkter, knutar där konstens imaginära värld förbinds med något slags yttre verklighet. I det tjugoförsta århundradet utgörs denna verklighet av det digitala molnet med dess fritt svävande informationsbitar och den tionde Göteborgsbiennalen är följaktligen, som många andra utställningar just nu, alldeles stinn av dem.

Lorenzo Sandoval ”Shadow writing (AlgorithmQuipu” Foto: Benjamin Busch

Låt mig först få sagt att det här naturligtvis är varken ont eller gott i sig. Titeln på årets biennal är ”Part of the labyrinth” och i curatorn Lisa Rosendahls utställningsidé spårar jag en vacker vision om att försöka vinna energi ur mångfalden, komplexiteten, förvirringen. Att konsten likt ingen annan praktik rymmer förmågan till ett sökande, associativt tänkande som skulle kunna ta oss ut ur uppgivenhetens labyrint.

Bäst gestaltas det på Röda Sten, vars luftiga utställning låter trådarna från Kent Lindfors mångskiktade teckningar, med fritänkaren Giordano Brunos hemska öde i fokus, löpa fritt genom några storslagna, vidlyftiga verk. Gåtfull och fängslande är Tamara Hendersons film ”Womb life”, med dess dunkla graviditetssymbolik som muterar i en flödande saga befolkad av antropomorfa maskiner. Spåret slutar i de övre våningsplanens kvasivetenskapliga magi- och science fiction-fantasier, där exempelvis kollektivet Black Quantum Futurism ger instruktioner till hur man med självsuggestion kan färdas i tiden och på så vis forma en bättre framtid.

Om det i denna del alltså lämnas vissa öppningar även mot alternativa fakta – myter, fiktioner – blir informationsklaustrofobin direkt akut på Göteborgs konsthall. Här fyller tjärdoften från Sissel Berghs väldiga rotvälta luften kring hennes slingrande tankekarta över samisk kulturhistoria, mittemot Lorenzo Sandovals intrikata installation som kopplar samman inkafolkets gåtfulla knutskrift med matematikens algoritmer. Ovanpå detta Rikke Luthers tanketunga filmessä om betongens politiska historia, Michelle Dizons avsökning av de rasistiska stereotyperna i gamla National Geographic och Knud Stampes monumentala, socialrealistiska väggteckning, tillfälligt flyttad från SKF:s matsal.

Rikke Luther ”Concrete nature the planetary sand bank” Foto: Rikke Luther

Labyrintiskt, var det. Som historiskt bakgrundsmaterial (till vad?) presenteras dessutom dokumenten om Franska tomten och den därmed sammanhängande svenska slavhandeln. Vilket i sin tur leder vidare till Eric Magassas spretiga, kommenterande jättecollage på Packhustorget – och sedan? Jag vet inte. Det blir för många trådar. För många, framför allt, som varken leder in eller ut. På Naturhistoriska museet löser de slutligen upp sig fullständigt. Konstens försynta kommentarer till museets samlingar skingras som blida viskningar bland stimmande barn och uppstoppade djur.

Av alla fakta och antydda sammanhang blir på sin höjd en rad anekdoter.

Fast det är klart, ett och annat lär man sig. Som att Göteborg ursprungligen anlades enligt samma idealplan som Batavia på Java. Eller att mineralet halotrikit kristalliserar sig i form av långa grova hårstrån.

Intressant. Men om det är ledtrådar eller villospår är frågan.