Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-en-oklar-tirad-om-konst-och-teknik/

Konstrecensioner

Konstrecension: En oklar tirad om konst och teknik

Vy från ”Mud muses” med Jenna Sutelas huvudformade verk i förgrunden. Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet

”Mud muses” på Moderna museet är en ambitiös mönstring av förhållandet mellan konst och teknik. Men den grumliga grundidén gör Ingela Lind frustrerad.

Vad handlar det här egentligen om? Vad är frågan?

Utställningen ”Mud muses” klargör ingenting. Tvärtom. Den problematiserar och förvirrar. Dessutom innehåller den knappt någon konst som överbrygger de många hål som den blottar.

Klart att man som betraktare blir frustrerad.

Varför då inte bara ta emot allt som blippar och rör sig på skärmar över hela Moderna museets stora rum? Och glädjas över att vi nu äntligen får se Robert Rauschenbergs ”Mud Muse” från slutet av 60-talet. Den bassäng med lera, lent hopgeggad av glycerin och finmalen vulkanisk aska, som är Moderna museets praktverk från slutet av 60-talet och som på alla sätt inkarnerar själva skapandet (eller förintandet, välj vilket som passar) via sina slumpartade klafsanden, slurpanden och slafsanden. 

Ja denna bubblande ”ursoppa” är så enastående vacker och outgrundlig att den hade kunnat trona i utställningssalen, alldeles för sig själv. Musan slår ju ut allt annat via sin självklara syntes av konst och teknik och sin totala brist på etik.

Robert Rauschenberg ”Lermusan”, 1968–1971. Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag, efter att ha läst katalogen (en bjässe på nästan 350 sidor) samt prövat och omprövat utställningen från alla möjliga håll, fortfarande inte förstår vilken grundfråga som gäller.

Att det rör sig om en mönstring av förhållandet mellan konst och teknik är förstås självklart. Där fullföljer ”Mud muses” Pontus Hulténs omvälvande rörelse- och kosmosutställningar. Men om Hulténs konstsyn utgick från det tidiga 1900-talsavantgardets utopiska anspråk på konsten som en omstörtande politisk kraft (krönt av ryssen Vladimir Tatlins torn med dess skruvning av radikal politik och estetik) är det här något helt annat. Men vad? I dag kan ju ingen undkomma högteknologin, och numera är den också ett självklart instrument för konstnärer av alla slag.

Men utställningskatalogens definition av teknik är mycket vidare och lösare än Pontus Hulténs. Tekniken sägs helt enkelt vara samhällets sätt att hantera den fysiska verkligheten. Här inbegrips inte bara högteknologi utan även systemteori, cybernetik, science fiction, kosmologi, antropologi och en ansenlig mängd nostalgisk dataarkeologi. Med andra ord alla sorters system, vilket rör till det. Därtill kommer att utställningen visuellt består av en rad små kompakta multimediala grupputställningar, uppradade i ett icke-hierarkiskt rutmönster över hela salsgolvet.

Så hur kommer man in i allt detta?

Utställningen ”Mud muses” rör sig långt utanför den trånga västliga, vita, manliga avantgardegrupp som amerikanen Robert Rauschenberg tillhörde. 1960- och 70-talens romantiska inställning till konst och teknologi misstog man i Sverige under Vietnamkriget för ett korrupt konstnärligt samarbete med den amerikanska vålds- och krigsindustrin. Denna skillnad mellan då och nu utgör ett oerhört intressant kulturpolitiskt spår i katalogen.

Så nu har dessa vita män utökats med aktivistiska kvinnor och viktiga erfarenheter av samarbeten utanför den västliga sfären, både i Indien, Sydafrika och bland shamaner i Amazonas.

På utställningsgolvet blir det dock både för mycket och för lite av allting – framför allt saknas riktigt bra konst. En konst som i skala och utstrålning kan mäta sig med Robert Rauschenbergs musa, som inleder denna ambitiösa exposé över sammanflätningarna mellan konst och teknologi sedan Moderna museet startade.

För det är väl ändå utställningens kärnide?

Ian Cheng, stillbild ur ”Bob”. Foto: Andrea Rosetti

Ett möjligt förhållningssätt mitt i förvirringen är att bara gilla läget och ladda ned de appar som kan få snurr på de många digitala verken. Så gissar jag att många kommer att reagera. Vi, publiken, kan till och med få igång artificiella livsformer via växelverkan mellan betraktare och skärm, som i ”Bob” (maskdraken) av Ian Cheng. Och ur ett kvantperspektiv finns det ju inte några ting utan bara processer, vilket katalogen gång på gång påminner mig om.

Anna Sjödahl ”Centraldatorn i Sundsvall”, 1978. Foto: Moderna Museet

Jenna Sutelas specialbeställda verk ”Jag magma” med nio huvudformade lavalampor kan jag dock ännu inte bedöma, eftersom de inte hunnit bli tillräckligt varma på mina förhandsbesök. Men visst är Anna Sjödahls målning ”Centraldatorn i Sundsvall” från 1978 en upplevelse med sin anonymitet och kusliga frånvaro av mänskligt liv; så dystopisk upplevdes tekniken på 70-talet.

Och visst förstår jag att kollektivet CUSS utför ett enastående politiskt arbete i Sydafrika. Samt att pekskärmen kan göras oerhört sexig med fejkade beröring och färgextas. Vilket Otolithgruppen bevisar med filmen ”Anatema”, som bygger på reklam från internet och borde ha givits större utrymme i utställningen.

Somt försvinner nämligen i mängden. ”Mud muses” har fått en mekanisk rutform som ska göra visualiseringen av alla små delutställningar moraliskt och politiskt neutral. Men detta försvårar upplevelsen ytterligare. Med sin faktaspäckade katalog är ”Mud muses” en teoretisk problematisering över nuläget med dess polyamorfa hybrider och flytande övergångar mellan konst, politik, vetenskap och högteknologi, snarare än en bra utställning.