Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 19:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-en-suveran-sjalvlysande-dansk-guldalder/

Konstrecensioner

Konstrecension: En suverän, självlysande dansk guldålder

Bild 1 av 4 Constantin Hansen, ”Et selskab af danske kunstnere i Rom”, 1837.
Foto: SMK Photo
Bild 2 av 4 Wilhelm Bendz, ”En ung konstnär (Ditlev Blunck) betraktar en skiss i en spegel”
Foto: SMK Foto
Bild 3 av 4 Christen Købke, ett av de mindre tornen på Fredriksborgs slott.
Foto: Pernille Klemp
Bild 4 av 4 Ditlev Blunck,”Marritt”.
Foto: Nivaagaards Malerisamling

Nationalmuseum vårsatsar på den danska guldålderns måleri, från perioden 1800-64. Ingela Lind ser en spännande utställning, med skyhög hantverksnivå, raffinerade detaljer och glipor i de glasklara bilderna.

Rätta artikel

Utställningen tycks först oöverskådlig. Två väldiga gallerier med små kabinett – även uppbyggda mitt i salarna. Intrycket av röra kommer sig av att väggarna målats i ännu starkare färger än dem i Nationalmuseums samlingar. Knallrött, pistagegrönt, blått, senapsgult. Dessutom är målningarna många, över trehundra. Och små. Då och då till och med pyttesmå. Och likväl pepprade av minutiöst målade detaljer. Som små tittskåp.

Varför dessa knalliga bakgrunder? Kanske för att alltsammans annars skulle ha tett sig tråkigt. Danskt guldåldersmåleri är ju huvudsakligen ett konsthistoriskt begrepp. Konsten är akademisk, konstnärerna välutbildade på Köpenhamns konstakademi och deras verk snällt infogade i hierarkier: historiemåleri, gudar och hjältar, porträtt, stadsutsikter, tyglad natur…

Martinus Rørbye, ”Udsigt fra kunstnerens vindue”, 1825. Foto: Statens Museum for Kunst.

Borgerligt och så annorlunda än kulten av det mer formupplösta i den känslostormande tyska Sturm und Drang-romantiken. Och ändå. Gå närmare inpå! Strunta i helheterna och leta istället upp alla finpenslade detaljer som skugglöst trängs med varandra. Först då ser i alla fall jag dimensionerna i detta måleri.

Tiden är bedrägligt trygg (1800-1864). Danmark har krossats som sjöfararnation; man har satsat på fel häst under Napoleonkrigen. 1807 bombar engelsmännen Köpenhamn, vilket följs av statsbankrutt och snar förlust av Norge. Den danska guldålderns konst blomstrar alltså i en förödmjukad, nästan krossad nation på jakt efter en ny självbild. Och i en jämförelsevis liten stad med gigantiska ekonomiska skillnader. Dåtidens Köpenhamn har bara 100.000 invånare (ungefär som Jönköping), varav en procent lever i överflöd och 10.000 kanske har en dräglig tillvaro, medan 90.000 tillbringar sina liv i skilda grader av fattigdom, inhämtar jag i den blytunga katalogen.

Ändå ter sig detta måleri så stilla och harmoniskt! Var är protesterna, och var är den begynnande industrialismen? Var är de galna drömmarna? Och var är smutsen, fabrikerna, järnvägarna?

1864 förlorar Danmark Schleswig-Holstein till Preussen, och bortom utställningens tidsram kollapsar hela harmonibygget. Men under ”Dansk Guldålder” (nydefinierad som något längre än tidigare) försöker man alltså burra upp självkänslan med en tillbakablickande nationell identitet, som i katalogen får rubriken ”Med ryggen mot framtiden”. Inte längre en kolonial sjöfararmakt utan en stillsam borgerlig stat med upplysning, gröna ängar, familjelycka och balanserat förnuftiga skönhetsideal.

Christen Köbke, ”Parti av avgjutningssamlingen på Charlottenborg”. Foto: Den Hirschsprungske Samling

Där kommer konstnärerna in. De har en nyckelroll som identitetsskapare. Och nu som då rekryteras de vanligen från borgarklassen. Därför vet de vad de målar när temat är det lilla livet. Men frågan som blir hängande i utställningen är hur dessa målare i småstaden Köpenhamn just då kunde vara så suveräna? Hantverket i målningarna är genomgående skyhögt. Och flera bilder är rent monumentala, trots sitt lilla format. En del till och med självlysande.

Kanske beror det på slumpen. En lycklig koppling mellan en breddad konstmarknad, en alltmer medveten borgarklass, skickliga lärare på konstakademin och ett behov av nya samhällsbilder. Eller så handlar kvaliteten, liksom under nästa sekelskiftes guldålder i Wien, om kreativa konflikter och spänningar, till exempel mellan förnuft och känsla eller mellan kosmopolitiskt (här tyskt) och inhemskt. 

Hursomhelst är det danska guldåldersmåleriet på ytan ofta luftigt, detaljraffinerat och kristallklart. Små berättelser, utsikter, inredningar, djur, grästuvor och porträtt på barn och vuxna i petigt angivna miljöer...

Wilhelm Bendz, ”Familjen Waagepetersen”. Foto: SMK, Statens Museum for Kunst

För att fördjupa den socialpsykologiska tolkningen tänker jag ofta på H C Andersens sagor – men också på Thomas Manns roman ”Buddenbrooks”. Det ger en koppling till oss idag. Dessutom var det tyska ju allestädes närvarande i Danmark under denna tid. Som exempel utbildades även målaren Caspar David Friedrich på Köpenhamns Konstakademi, ledd av de legendariska professorerna Christoffer Wilhelm Eckersberg och Johan Thomas Lundbye.

Men här tänker jag inte rada upp namn. Att utställningen är så spännande beror på måleriets höga medelkvalitet inom det givna regelverket. Alla konstnärer var gediget utbildade, ofta sedan 12-årsåldern, med decennielång träning (till en början kopiering och senare frihandsteckning, gips- och modellstudier före själva oljemålandet), som i bästa fall kunde krönas av stipendiestudier i Rom eller Paris.

Målningarna tycks så glasklara och linjeskarpa! Som foton före fotot. Dock är de inte alltid så endimensionella som de först ger sken av. Titta noga! Det är visserligen långt före Freud och ett halvsekel före modernismens ifrågasättande av allt inlärt. Men mellan knappar och kravatter kan de gulliga porträtten bli grymma i sin exakthet. Man idealiserar gärna det borgerliga hemmet, men i vinklar och vrår ligger skräp som undergräver sentimentaliteten. Blomstermåleriet kan ge sockerchocker. Men de stora landskapsmålningarna är ibland nationalistiska propagandaplanscher, medan små naturskisser liksom kan glöda inifrån.

Peter Christian Skovgaard, ”Havreåker vid Vejby Foto: SMK Foto

Genrebilderna från resor tycker jag sämst om. Där märks konstnärernas ytliga turistblick. Bäst är målningarna från konsnärsateljeer och medelklasshem med briljant återgivna tomheter, biedermeyermöbler och stoffer. Där är konstnärerna på hemmaplan med alla kunskaper och perspektiv på plats.

Särskilt viktiga är de små gliporna i bilderna (speglar, utsikter och tavlor) som öppnar för helt andra världar!

Och som gestaltas med häpnadsväckande skicklighet och iakttagelseförmåga på denna genomarbetade utställning, där Nationalmuseum tonat ned tidigare målarheroer och istället satsat på bredd, genrer och stilar. Men den som letar efter kvinnliga konstnärer blir frustrerad. För kvinnorna var portförbjudna på akademin och knappt tillåtna ens som nakenmodeller.

Christoffer Wilhelm Eckersberg, modellstudie. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum