Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-flygande-betong-fran-utopi-till-dystopi/

Konstrecensioner

Konstrecension: Flygande betong – från utopi till dystopi

Bild 1 av 5 Cherry Town (Cheryomushki), 1963.
Foto: Gerbert Rappaport
Bild 2 av 5 Skarne System. Gipsmodell 3D.
Foto: Arkdes
Bild 3 av 5 Den nionde femårsplanen. Affisch, Sovjetunionen 1959
Foto: Arkdes
Bild 4 av 5 Ungersk affisch, Antal Gunda Cherry Town 1963.
Foto: Arkdes
Bild 5 av 5 Joar Nango, Armband med tagel från förortshäst 1-8
Foto: Jean-Baptiste Beranger

Arkdes höstsatsning visar hur betongelement revolutionerade storskaligt byggande världen över. Ambitiöst, tycker Annica Kvint, men saknar en problematisering av nuläget.

”Betongen bygger bättre samhälle” påstår en Cementa-annons från 1966. Den hänger på en vägg i Arkdes utställning ”Flygande betong” och säger egentligen allt om varför något så grått som betongelement kan vara av intresse för många fler än arkitekter och byggnadsingenjörer. 

Faktum är ju att en stor del av världens befolkning bor i hus av prefabricerade betongelement och att sådana var en central del i drömmen om en bättre värld på 1950- och -60-talen. I mer än 70 länder startade ett storskaligt betongelementbyggande och att det kulturella genomslaget var stort syns i utställningen, som förutom 60 modeller av modulsystem från fem kontinenter innehåller allt i från affischkonst och målningar, till filmer och leksaker. 

Tio års forskning ligger bakom utställningen, som kurerats av den chilenska duon Pedro Ignacio Alonso och Hugo Palmarola och gestaltats på ett både ambitiöst och estetiskt sätt av Note Design Studio.  

Utställningsvy med modell av det kubanska betongelementsystemet GPS i skala 1:5. Foto: Kristofer Johnsson

En ”sprängd” modell av det kubanska modulsystemet KPD hänger från taket mitt i utställningen och formar något av ett tredimensionellt smycke. Och bortom de 60 3d-printade modellerna kan man på skärmar följa systemens utbredning över världen. 

Utmed väggarna kompletteras modellerna med diverse kuriosa. Såväl affischer med äppelkindade byggnadsarbetare som lyfter betongelement i solsken som fotografier föreställande monotona, till synes oändliga, sovjetiska miljonprogram. Dessutom videoklipp från den svenska filmen ”Stenansiktet”, i vilken några ungdomar mördar arkitekten bakom miljonprogramsområdet de bor i. Betong från utopi till dystopi, alltså. 

Arkitekten Erik Stenberg, som forskat om miljonprogrammet i 20 år och nu donerat sitt material till Arkdes, har bidragit till skildringen av det svenska element- och systembyggandets utveckling. Efter andra världskriget var Sverige ett av de ledande länderna på området och exporterade kunskap till länder som både Skottland och Kuwait. 

Ungersk affisch, Antal Gunda Cherry Town, 1963. Foto: Arkdes

I händelsernas centrum fanns en viss Allan Skarne, som utvecklade fyra olika system. Framför allt ”S66”, som utmärkte sig genom att ha bärande ytterväggar istället för innerväggar. Det gjorde systemet extremt flexibelt och är anledningen till att miljonprogramsområden i till exempel Tensta är lättare att bygga om än många av de flerfamiljshus som byggs i dag. 

I mina ögon är ”Flygande betong” en både gedigen och intressant utställning, som kan läsas på många olika nivåer. Men jag saknar ett viktigt perspektiv: nutid. I dag är betong ett ifrågasatt byggmaterial, inte minst för att det kräver värme vid framställningen och därför tillhör de mest koldioxidkrävande. 

Att systemtänkande lyser med sin frånvaro i det svenska bostadsbyggandet av i dag kommenteras inte heller i utställningen. Eftersom ett sådant verkligen skulle behövas i ett Sverige med bostadsbrist och högst byggkostnader i Europa känns det som en brist. Det hade varit enkelt att låta Erik Stenberg reflektera även kring dagens situation. Arkdes ska ju vara en arena för debatt – varför väjer man för att problematisera? 

Installation av stora betongelement i bostadshus, 1967–1968. Foto: Sune Sundahl/Arkdes

Om det var till betong och systemtänkande vi satte vårt hopp för drygt ett halvt sekel sedan tycks självorganisering i dag utgöra en av få vägar framåt. Detta skildras i utställningen ”Den futuristiska orten” på Tensta konsthall, som ser likheter mellan landsortens och förortens avfolkning och tynande samhällsservice, men också mellan ”orternas” förmåga att finna framtidstro i olika typer av småskaliga samarbeten. 

De fem internationella konstnärerna Anne Low, Joar Nango, Lajos Gabor, Christian Nyampeta och Suki Seokyeong Kang har bjudits in för att samarbeta med en rad lokala hembygdsföreningar och Folkets hus. Det har resulterat i en mängd processer, aktiviteter och verk som inkluderar hantverk, slöjd, lokal matproduktion och naturtillgångar. 

Vy från tensta konsthall med Christian Nyampetas film Foto: Jean-Baptiste Beranger

I själva utställningsrummet syns framför allt Christian Nyampetas film ”Det var vackert ibland”. Nyampeta kom som flykting från folkmordets Rwanda till Holland på 1990-talet. Med sin konst vill han skapa gemenskap i en våldsam och splittrad värld och försöker ge svar på frågor som ”Hur skapar vi sammanhang där det trots olikheter går att leva tillsammans?”

Det är bra att konsten intresserar sig för sådana frågor. Men var är politikerna och stadsplanerarna? Jag åker från Tensta med en annan fråga ringande i öronen: Är det verkligen med ideella krafter vi ska bygga framtiden?

”Tack, kranar!” Ju Tjerepanov, Krokodil, nr 24, 1969, Sovjetunionen. Foto: Arkdes