Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-gans-homoerotiska-explosioner-i-elegant-utstallning/

Konstrecensioner

Konstrecension: GAN:s homoerotiska explosioner i elegant utställning

Bild 1 av 7
Foto: Johan Eldrot
Bild 2 av 7 GAN, ”Roddexercis”, 1917.
Foto: Sven-Harrys
Bild 3 av 7 GAN, ”Skapelsen”, 1918.
Foto: Sven-Harrys
Bild 4 av 7 GAN ”Söndagspromenad”, 1917.
Foto: Sven-Harrys
Bild 5 av 7 ”Min ateljé/ Interiör”, 1919.
Foto: Sven-Harrys
Bild 6 av 7 Sjömansmotiv 1919-20, olja och collage.
Foto: Sven-Harrys
Bild 7 av 7 Sjömannen Edvin, 1919-20, olja och collage.
Foto: Sven-Harrys

För hundra år sedan väckte Gösta Adrian-Nilsson skandal i Stockholm med sina djärvt modernistiska matrosmotiv. Nu visas de på Sven-Harrys konstmuseum och Ingela Lind överväldigas.

Wow, vilket måleri! På en utställning som Sven-Harrys konstmuseum återskapat från 1918! Alltså för hundra år sedan…

I kaskader, blixtar och zigzag jazzar de tunggumpade färgerna fram, uppbrutna och splittrade enligt kubismens ABC. Rörelsen är målet. Eller kanske den blandning av kubism, expressionism och futurism som GAN själv beskrev. För till en början kallade han sig författare och drog sig aldrig för att i skrift hylla sitt eget måleri i samma svep som han attackerade sina kritiker.

Första världskriget isolerade Sverige kulturellt. Men nu hade ventilerna öppnats. Det rådde kulturkrig. Positioneringarna i konstdebatten var eldfängda, och man skydde inga medel för att slå sig fram. 

GAN kom till lilla Gummesons konstsalong på Strandvägen från den militanta modernismen i Berlin. Där hade han ställt ut på Der Sturm och rört sig med det kosmopolitiska avantgardet kring gruppen Der Blaue Reiter och det franska paret Sonia och Robert Delaunay.

Vilka rubriker skapade inte hans ”Sjömanskompositioner” i Stockholm! I den svenska pölen seglade ännu de stora skeppen Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors, och här chockerades man till och med av de dekorativa Matisseeleverna. 

Och nu drog alltså denne GAN in med sina homoerotiska torpedexplosioner!

Ingen kunde väl undgå alla guppande sjömansstjärtar i hans bjärta färg- och vinkelrus. Homosexualitet och prostitution var ju förbjudna. Men kanske förblindades man så av GAN:s brott mot klassisk form och färg att man inte riktigt fattade hans motiv?

På väggarna hänger rena vaktparader av plutande manbarhet, virvlande färgklot, fart, strid – och bimbos! För alla dessa granna matroser är soldatbimbos som prostituerar sig i kvarteren kring Berns salonger. De målas som kopior av varandra, dessa unga blondiner med kraftiga käkar, svällande vader och bulliga skinkor i tajta uniformsbyxor. Konstnären ”jagar” dem i skymningen som djur och omvandlar dem till staffage på dukarna. Vore de ungflickor skulle vi storkna av kulturmannens blick och människosyn. Men nu tillhörde GAN en förföljd minoritet, vilket katalogen alldeles utmärkt beskriver, och all lust som denne outsider inte tilläts leva ut i verkligheten bultar ut i hans konst.

Det kan vi i dag vara tacksamma över.

GAN:s målningar drivs runt av libido. De är konstmaskiner, elektrifierade av förbjudet begär. Av drift omvandlad till målarenergi. Jag såg nyss på Sicilien en stor utställning med italiensk futurism, och många av dessa Boccionis och Ballas bleknar inför GANS:s geometriska skapelser. Som kanske inte pulserar av samma uttalade kvinnoförakt och krigshets som italienarnas – men väl av samma kult av kraft, muskelstyrka, uniformer och manlig aggressivitet. Alltså den heroiska variant av modernismen som med tiden segrade.

Strax efter GAN:s ”Sjömanskompositioner” ställde Gummesons ut Kandinsky i Stockholm. Samma år målade Dardel sin döende dandy, och numera vet vi vilket epokgörande måleri Hilma af Klint stuvat undan i sin ateljé. Likväl var svenskarna rätt oinformerade om den nya konsten, och kulturlivet lutade redan mot tjugotalets trygga klassicism. Modernismen slog inte igenom i Sverige förrän med arkitekturfunkisen på Stockholmsutställningen 1930.

År 1918 var alltså GAN för tidigt ute, sålde i stort sett ingenting och flyttade snart till Paris.

Sven-Harrys har gjort ett gediget och elegant arbete med historien och utställningen. På andra våningen visas också GAN:s storstadsmåleri – även det med matroser i gatuvimlet bland diagonalställda broar, tågräls, bloss och trafikhets. Allt symboler för den kraftdånande nya tiden.

Konstnären tar i så att han spricker, kanske för att han tidigare hade varit en Oscar Wilde-inspirerad dekadent, och ibland blir maskineriet för tjatigt, modellerna mannekängklichéer och färgen stum.

Men då räddar jag mig till de små fluffiga och genomblåsta målningarna från Halmstad (mycket nära Kandinsky). Och till trappen med de två sjömanshuvudena, som likt lekfulla mekanon får mig att tänka på graffiti och på Jean-Michel Basquiat.

Konstrecension: Mångfald av blickar blir till enfald på Sven-Harrys

Läs fler konstrecensioner här, bland annat Birgitta Rubis recension av återinvigna Judiska museet.