Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Gåtfulle Bruno Knutman postumt hyllad

Konstnärernas konstnär Bruno Knutman dog 2017. Nu visas en utställning med hans sista målningar tillsammans med en hommage av yngre kollegor. Birgitta Rubin njuter i fulla drag.

Konstrecension

Bruno Knutman, ”Nattstycke”

visas på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm t o m 30/6.

Bruno Knutman avled förra sommaren, 87 år gammal - men hann precis färdigställa materialet till utställningen "Nattstycke" som nu visas på Galleri Magnus Karlsson. Titeln kommer från konstnärens allra sista målning, med ett vitt observatorium högst uppe på en kulle, mot en svart natthimmel och en svagt lysande fullmåne.

Stämningen är gåtfull. Det lätt surrealistiska eller naivistiska draget präglar Knutmans långa produktion, vars särmärke även är återkommande figurer som vargen, kattdjuret, modern och barnet med lång näsa. I den ömsinta målningen "Mor och son II" växer gossens näsa till en snabel – inte som i sagans Pinocchio ett tecken på lögnaktighet utan en livlina till moderns hjärta. Hon har en käck hatt, som på håll liknar en gloria.

Min andra favoritmålning heter "Ovädersmoln", med en kvinna som verkar ha fastnat i en skrämd pose. Hon står mitt ute i myllan, i ett böljande backlandskap med stiliserade träd och drivande moln i bakgrunden.

Knutmans kolorit är ofta jordfärgad men i utställningen finns även mer färgstarka inslag, som brinnande solar och planeter i drömska "Mellan himmel och jord". Den brandgula färgen går igen i "Invasionskust", där en liggande figur fredar huvudet med sina händer.

Bruno Knutman ”Mellan himmel och jord”, 2016
Bruno Knutman ”Mellan himmel och jord”, 2016 Foto: Galleri Magnus Karlsson

Knutman, som föddes i Malmö 1930, återkom ofta till minnesbilder från barndomens beredskapsår, då kriget hotade i kulisserna. Orosmomentet finns representerat på olika vis hans bildvärld. Det kan vara pyrande vulkaner, eldsflammor eller farliga djur. Men också mer subtila markörer som bortvända figurer, som blickar ut mot det okända eller bara dova färger som förstärker målningarnas melankoliska klangbotten.

Utställningen är fint komponerad, där det enda som stör mig är enstaka inslag av surrealistiska schabloner som ansiktslösa kvinnor, dockor och draperier. I övrigt njuter jag i fulla drag av Knutmans lite skeva, egensinniga bilduniversum.

Det är jag inte ensam om. Bruno Knutman har alltid lyfts fram som en konstnärernas konstnär och i galleriets innersta rum får han en vacker hyllning av yngre kollegor som Mamma Andersson, Jens Fänge och Klara Kristalova.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.