Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 21:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-graromantik-och-linjefrossa-pa-waldemarsudde/

Konstrecensioner

Konstrecension: Gråromantik och linjefrossa på Waldemarsudde

Bild 1 av 7 Edward Burne-Jones, ”Spirits or the Uninterpreted Dream” ca 1890.
Foto: Guillaume Benoit
Bild 2 av 7 Edward Burne-Jones ”Love and the Pilgrim” 1896-7.
Foto: Tate, London
Bild 3 av 7 Edward Burne-Jones ”Vespertina Quies”, 1893.
Foto: Tate, London
Bild 4 av 7 Edward Burne-Jones, ”Lyckans hjul”
Foto: Gérard Blot / RMN-GP
Bild 5 av 7 Edward Burne-Jones, ”Desiderium”, 1873, kol på papper.
Foto: Tate, London
Bild 6 av 7 Edward Burne-Jones och William Morris, ”The Adoration of the Magi”, 1894, ull och silke på bomullsvarp.
Foto: Manchester Metropolitan University
Bild 7 av 7 Gerhard Munthe, ”Helhästen”, 1892, akvarell.
Foto: Prins Eugens Waldemarsudde

Den brittiske 1800-talskonstnären Edward Burne-Jones uppmärksammas nu på Waldemarsudde i Stockholm. Utställningen är ambitiös men konsten grå och högstämd, tycker Ingela Lind.

Bra konst brukar vara mer än sitt budskap. Oj, så nyfiken jag var på denna utställning på Waldemarsudde. De engelska prerafaeliternas verk kan glittra som ädelstenar. Fala i sin förment oskuldsfulla renhetslängtan. Stinna av viktoriansk dubbelmoral, förträngt sex och nekrofili…

Kort sagt dallrande av spänningar och överlagringar.

Men så grå och högstämd han är, denne Edward Burne-Jones! En kompis till William Morris och en broder i det prerafaelitiska brödraskapet, som på senare hälften av 1800-talet flydde bakåt till medeltida ideal. Från den industrialiserade vardagen. Till en drömvärld före Rafael och renässansen. Till innerlighet, tro, linjerenhet och mänskligt hantverk.

När jag vandrar fram och tillbaka i Waldemarsuddes många ambitiösa salar – det är första gången som Edward Burne-Jones visas i storformat i Norden – blir jag alltmer frustrerad. Prerafaeliterna fick en renässans via Tate Gallerys stora utställning 1984, när deras dekorativt berättande konst åter kunde erkännas, efter modernismens förkastande av hela rörelsen. Den gången var jag en entusiastisk recensent, och det gällde även på Nationalmuseums breda prerafaelitutställning år 2009.

Men här inser jag att de spännande målningarna sällan var Burne-Jones. Ofta var de Dante Gabriel Rossettis eller William Holman Hunts! Eller Edward Millais, vars dramatiska drunknade Ofelia på Tate Gallery i London alltid genererar publikstockningar.

I motsats till de andra prerafaelitiska brödernas måleri gnistrar Edward Burne-Jones sällan. Det är mycket vagare och presymbolistiskt än jag väntat. Mer entydigt kristet. Litterärt och illustrerande. Uppbyggligt och moraliserande.

Kanske kommer publiken att hitta samband mellan hans drömfigurer (hämtade från Walter Scott, kristen mystik eller dåtida fabler och legender) och dagens fantasy, som ”Lord of the rings” eller ”Game of thrones”. Där finns samband i gråromantik och linjebesatthet. 

Det är också kul att upptäcka den självlärde Burne-Jones beroende av Sandro Botticelli och senare Michelangelo. Men irriterande och därmed fängslande blir han egentligen först via sin egendomliga människosyn, där alla – män som kvinnor – är kopior av varandra.

Såg han verkligheten så? Eller var det hans religiösa ideal? Prerafaeliterna levde incestuöst. Burne-Jones tycks dock inte ha haft ett förhållande till den famösa Jane Morris (gift med Morris men också Rossettis älskarinna). Hon med hugghakan, den magnifika plutmunnen och svanhalsen som brukar inkarnera gruppens androgyna kvinnoideal. Men även hans kvinnor är män, eller tvärtom. Tråkigt bara att de är så uttryckslösa, oavsett om de ska föreställa hustrun Georgina, älskarinnan, dottern, soldater eller pilgrimer.

Felet är inte det dekorativa. När Burne-Jones, exempelvis i sina gobelänger, är som mest dekorativ, eller när han målar med guld och söker efterlikna glas eller metall, fungerar hans verk som bäst. Här är han en del av den demokratiska Arts & crafts-rörelsen, som värjde sig mot kommersialism, ville ge skönhet åt allt och alla, och inte rangordna design eller högkonst.

Men till skillnad från kompanjonen William Morris känns han så daterad. Ideologiskt korrekt och konsthistoriskt viktig, kanhända. Helt i John Ruskins anda. Det konsthistoriska är denna gång Waldemarsuddes styrka. Men konstnärligt stel och räddhågsen och därmed inlåst i sin tid.

För mig blixtrar utställningen till först när den i den rätt tunna avdelningen ”Prerafaeliterna och Norden” närmar sig Edvard Munch. Här blir det plötsligt tydligt att Munch kommer ur samma mylla som Burne-Jones. Men det blir också uppenbart att Munch på ett helt annat sätt fördjupar de existentiella frågeställningar som prerafaeliterna sökte sig till. Och att han därmed, via sin hänsynslösa psykologi och sitt närmande till svärtan och döden, når långt utanför den tid som Burne-Jones sitter fast i.