Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-helene-billgren-kommer-ut-som-en-hisnande-malare/

Konstrecensioner

Konstrecension: Helene Billgren kommer ut som en hisnande målare

Bild 1 av 2 Vägg med Helene Billgrens självporträtt från 1985
Foto: Mattias Lindbäck
Bild 2 av 2 Helene Billgren, ”Väninnor”, 1989. Tygrelief i velour
Foto: Johan Strindberg

Helene Billgren fyller nu Liljevalchs med över hundra verk i olika tekniker. Jessica Kempe fastnar främst för hennes lysande, helt egna måleri.

I sin stora retrospektiv på Liljevalchs kommer Helene Billgren ut som en lysande färg-, myt- och landskapsmålare. Utställningen är en reseberättelse i blandmotiviskt mixmåleri. Inramat av objektkonst, teckningar, textil och fotografi.   

Från att på 1980- och 90-talet, i Marie-Louise Ekmans, Kristina Elander Abellis och Maria Lindbergs efterföljd, varit en av flickrumskonstens främsta medskapare fann Helene Billgren en ny väg in i måleriet. Med akrylfärg, vatten och de gamla mästarna. Och hittade rätt. Det var året 2006. ”Flickor i Goyaland” heter en målning från 2011.      

I Liljevalchs många salar och i över 140 verk vävs hennes egna och tidens bildvärldar nu samman – tonårsflickans arkeologi, attribut och erotik, punkkonstens oputsade teckningar och vardagsobjektens brutala poesi. Därtill populärkultur, nyexpressionism och neoromantik. Och mycket mer.

Det är i Liljevalchs tre, teatralt belysta mittensalar som måleriet utspelar sig. På knappt meterstora pannåer, hängda i långa rader bildar de en slags expedition. En visuell följetong. Jag följer den med stigande fascination och många frågor. 

Vad består Helen Billgrens hisnande måleri av? Varför blir det så bra? När blir det inte lika bra? Och vad hände med bilden av flickan – hos Helene Billgren alltid förbunden med djuret, i synnerhet med hästen.

Jo, flickgestalten är kvar i måleriet. Det är hon som guidar rakt ut mot månglagrat skimrande berg, gudomliga ljusskyar, mörka dalar, svepande färgvirvlar och stadshägringar. Hon syns nästan alltid bakifrån. Ofta i målningens nedre kant, som stod hon på tröskeln till äventyret. Ibland figurerar hon i landskapets mitt med färg upp till knäna. Det händer att hon gör sällskap med andra hästflickor. 

Vad gör hon där? Hon tycks vara på besök i konsten. En vägvisare som betraktar det som betraktaren betraktar. Och samtidigt en visuell hjälpbild som ger kvinnan frihet och tillåtelse att stuva om i det romantiska landskapsmåleriet – mannens kanske heligaste uttrycksform. 

För visst är Helene Billgrens flicka också en yngre syster till konstnären Caspar David Friedrichs manliga vandrare som ensam skådar ut över en önsketänkt ointaglig natur. 

Helene Billgren, ”Dirdleland”, 2009-10. Foto: Mattias Lindbäck

Men när flickan i målningen ”Dirdleland” pryder naturen med en rosett, står hon även i förbindelse med andra bortvända kvinnogestalter i Dick Bengtssons, Karin Mamma Anderssons och Ernst Billgrens konst. Och nog är Helene Billgrens flicka även en andlig släkting till Rita Lundqvists flickprästinnor som på sina utflykter tycks stå i förbund med naturens hemligheter.                           

Helene Billgrens måleri sträcker sig löftesrikt och dystopiskt ut mot världen och det förflutna med titlar som ”Äventyr”, ”Promise land” och ”Sinai”. När jag vandrar i Liljevalchs salar kan jag dock tycka att bilden av flickan upprepas så ofta att den kan bli ett hinder. En stereotyp förevändning. 

Helene Billgren, ”Promise land”, 2017 Foto: Galleri Magnus Karlsson

Jag täcker över flickgestalten med handen och ser annat i måleriet. Inte endast hur friskt turkost klingar mot smutsbrunt, hur rosa inslag lägger sig mot svart. Jag ser också hur partier i landskapen inte behöver likna naturen alls. De fuktiga färglagren, formen och penselsvepen äger också rätt att föreställa endast sig själva, att vara fritt och ohejdat måleri. Liksom pannåns ådringar får synas för sin egen skull. 

Helene Billgren, ”Fröken Regnbåge”, 2009 Foto: Marcus Hansen

Kanske är det just kombinationen av abstrakt, konkret och föreställande måleri som får Helene Billgrens bildvärld att svindla. Genom de tunna ytskikten, ibland lent skrubbade, lyser grunden igenom. Under och bakom väntar alltid något nytt – eller igenkänt.     

Det är ett mixat samtidsmåleri utan egentligt namn som länge utvecklats av de konstnärer som nämnts här, men också av namn som Peter Doig, Jarl Ingvarsson och Andreas Eriksson. I den här traditionen har Helene Billgren funnit sin alldeles egna, unika fåra.