Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 07:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-himlastormade-frihet-utmarkte-natalia-goncharova/

Konstrecensioner

Konstrecension: Himlastormade frihet utmärkte Natalia Goncharova

Bild 1 av 8 Natalia Goncharova med ansiktsmålning, 1913.
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 2 av 8 Natalia Goncharova i Rom, framför en relief av Mikhail Larionov.
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 3 av 8 Léonide Massine, Natalia Goncharova, Mikhail Larionov, Igor Stravinsky och Léon Bakst i Ouchy, Schweiz, 1915.
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 4 av 8 Natalia Goncharova, ”Peasants Picking Apples”, 1911
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 5 av 8 Natalia Goncharova ”Angels Throwing Stones on the City (Harvest polyptych)”
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 6 av 8 Natalia Goncharova, kostym till Sjöprinsen i ”Sadko” av Adolph Bolm, för Ryska balettens uppsättning 1919.
Foto: Victoria and Albert Museum, London
Bild 7 av 8 Natalia Goncharova ”Void”, 1913.
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow
Bild 8 av 8 Mikhail Larionov, porträtt av Natalia Goncharova 1915.
Foto: State Tretyakov Gallery, Moscow,

Natalia Goncharova var en av huvudpersonerna i det ryska avantgardet men hennes vittomfattande konstnärskap är fortfarande rätt okänt i väst. Ingela Lind har sett en stor retrospektiv utställning i Florens, och den är en konsthistorisk sensation. 

Henne har jag alltid undrat över!

Hon dyker upp än här, än där. Som rysk avantgardekonstnär i början av 1900-talet. Som en av de radikaler som Bloomsburygruppens Roger Fry på 10-talet ställde ut i London i sin skandalomsusade presentation av modernismen. Som scenograf på Serge Diaghilevs Ryska Baletten. En blommig tapetbit hit, en bondemålning dit… Men aldrig en retrospektiv över hennes verk.

Vilken sensation väcker då inte salarna på Palazzo Strozzi i Florens! Denna Natalia Goncharova med sitt ”orena”, ja himlastormande vida konstnärskap, fyller en rad luckor i mina närstudier av den tidiga modernismen. Då jag försökt greppa vad som egentligen hände under den korta period i början av 1900-talet när ett fönster tycktes öppnas och konstnärer ett slag kunde uppleva en oändlig uttrycksfrihet. En kort sekund innan regler och förbud på nytt tornades upp – denna gång för att garantera en korrekt bild av den rättrogne modernisten av den ”rena” sorten.

För i sal efter sal med sammanlagt 130 verk ser jag att Natalia Goncharova ibland kunde måla grovhugget och våldsamt inom svarta konturer, likt expressionisterna i den tyska gruppen der Blaue Reiter. Ibland lyxigt ornamenterat, likt Matisse och de franska fauvisterna. Ibland rent abstrakt likt Malevitj och ibland gammaltestamentligt, som på folkliga ryska träsnitt.

Natalia Goncharova ”Aeroplane over the Train”, 1913. Foto: The State Museum of Fine Arts of Tatarstan Republic,

Goncharova gjorde också haute couture och arbetade fram teaterscenografier. Hon ägnade sig åt film och bokillustrationer. Och år 1913, inför sin första egna Moskvautställning med 800 verk arrangerade hon en gatuperformance, där hon paraderade med kroppstatueringar. Barbröstad eller inte; där går vittnesmålen isär.

Viktigast är att hon experimenterade med en rad stilar, utan att känna att hon var en kvinnlig dilettant. Tvärtom betraktade hon sig som en ledande, fri framtidskonstnär med en gedigen akademisk konstutbildning. En stolt exponent för den nya riktningen ”alltingismen” , vilket betydde att ingenting längre var förbjudet. Att allting nu låg öppet för att kunna föras ihop i nya konstnärliga uttryck – väst och öst, högt och lågt, gammalt och nytt, spetsfundigt och vardagligt.

Hon höll sig inte heller till bildkonsten utan skrev också dikter.

Vilken självkänsla krävde inte denna brist på ”renhet”! Så kom Goncharova också – likt nästan alla tidens kvinnor inom avantgardet – från en överklassmiljö med akademiska anor. Fadern var arkitekt och släkt med Pusjkins avgudade hustru. Familjens förmögenhet vilade på textilindustrin. Visserligen hade man förlorat det mesta redan under Natalias tonår, men på lantgården i Tula sydväst om Moskva beundrade hon böndernas liv.

Den ryska folkkonsten förblev livet igenom hennes största inspiration. Liksom för Igor Stravinsky inom musiken, och Wassily Kandinsky och Sonia Delaunay inom bildkonsten, blev den en alternativ väg till modernismen – inte som ett bejakande av industrialismen utan en protest mot den. För dessa pionjärer var inte den nya tekniken ett estetiskt ideal utan istället de ryska böndernas urgamla folkmusik, blomsterbroderier, österländskt influerade ornamentik, folkliga träsnitt och ikoner.

Det ursprungliga som det mest moderna var också drivkraften bakom första fasen av Sergej Diaghilevs ”Ryska Baletten”, där Natalia Goncharovas bredd, ornamentik och gnistrande färger redan 1913 skulle tas emot med öppna armar. Då hade hon slagit igenom i Moskva och Petersburg efter att ha gått på akademin och levt rövare tillsammans med Michael Larionov, som brukar kallas rayonismens fader. 

Men när jag nu ser Goncharovas tidiga abstrakta målningar, ofta liksom elektriska med självlysande strålar som upplöser tingens konturer, inser jag att hon åtminstone var lika ansvarig för rayonismen som Larionov - curatorn, fixaren, älskaren och livspartnern.

1914 reste hon till Paris för att göra scenografin till Ryska Balettens överdådigt exotiserande ”Coq d´or” med musik av Rimsky-Korsakov. Men i augusti tvingades hon och Larionov tillbaks till Moskva vid utbrottet av världskriget. Han inkallades och sårades allvarligt. 1915 bjöds paret till Schweiz för fortsatt arbete med Diaghilev. Goncharova ansvarade för den visuella utformningen bland annat av baletterna ”Liturgi”, ”Les Noces” och ”Sadko”. Men praktverket var Stravinskys ”L Oiseau de feu” (Eldfågeln), vars färglidelse man gapar över på utställningen. Den bjuder också på filmer från tiden och på jämförelser med verk av Gauguin, Matisse, Picasso och Umberto Boccioni. 

Efter Oktoberrevolutionen 1917 tas Goncharovas Moskvahem och konst i beslag, och paret återkommer aldrig till Ryssland. Resten av livet drar de sig fram på diversearbeten. 

Natalia Goncharova ”Cyclist”, 1913. Foto: State Russian Museum, St Petersburg

Utöver scenografier för Ryska Baletten (som var den tidens internationella allkonstverk) gör Goncharova utställningar i Italien och Tyskland, trycker affischer och bokillustrationer och designar kläder för franska och italienska modehus. Paret är ett skenbart tjusigt inslag i den radikala avantgardkulturens ryska immigrantgrupp i Paris. Men på de svartvita dokumentärfotona förstår man att misären ofta lurade bakom knuten. ”Alltingismen” fick nog ibland legitimera Goncharovas försörjningssvårigheter.

Men att hon tvingades klara av så många olika typer av uppdrag var också en styrka. Utställningen vittnar om att konflikterna blev produktiva - mellan kontinentalt och slaviskt, abstrakt och berättande, folkligt och elitistiskt. 

Det modernistiska var för denna ryska konstnär en frihet från bindande normer och en direktkontakt med historien. Samtidigt som hon hemtamt rörde sig med ett språk från fransk kubism och italiensk futurism målade hon brinnande antikrigssviter som var influerade av ryska ikoner och medeltida kristna legender.

För Goncharova var konstens mål rörelse – inte fart och våld som för futuristerna. Rörelse (även mönster) var liv. Hennes nakna kvinnor som anklagades för pornografi kan påminna om Picassos ”Flickorna från Avignon” från 1907. Men hennes tungt stiliserade, nästan metalliska bönder från samma tid har inte ansikten som afrikanska masker utan som bysantinska helgon.

Hade Natalia Goncharova varit en man skulle hon aldrig ha kallats eklektisk utan en modern renässanskonstnär.