Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Historiska frihetssymboler med lager av mening

Verket ”08:03, 28.05, 2009” i Guggenheims rotunda. (Bilden är beskuren.)
Verket ”08:03, 28.05, 2009” i Guggenheims rotunda. (Bilden är beskuren.) Foto: David Heald/IBL

Den framgångsrike danske konstnären Danh Vo fyller nu Guggenheim museum i New York. För Annica Kvint var det länge sedan en konstupplevelse berörde henne så starkt.

KONST

Danh Vo
”Take My Breath Away”

Guggenheim Museum, New York
Visas till och med 9/5.

Är det en bit av en näsa som ligger där? Eller är det en tå? I rotundan på Guggenheim visar den danske konceptkonstnären Danh Vo, som gjort raketkarriär i konstvärlden, verk från de senaste 15 åren. 

Hans mest kända, ”We the People. Detail” (2011-16), är en replika av Frihetsgudinnan i skala 1:1. Vo har delat statyn i 300 olika delar som spridits över världen och aldrig ställs ut i sin helhet. Några av dem visades på Magasin 3 i Stockholm redan 2013 och här på Guggenheim finns kanske tio.

Att dekonstruera en av västvärldens mest kända symboler för frihet, och därmed göra den oigenkännlig, kan naturligtvis tolkas som en politisk akt. Men det här verket, liksom många andra av Danh Vo, bär på betydligt fler lager av mening än så.

I en globaliserad värld är vi alla tunna trådar i samma intrikata väv och få kan visualisera det så verkningsfullt som Danh Vo. Han reflekterar över vår tid på ett både poetiskt och subtilt sätt och utformar sina verk med en universell vokabulär som förvandlar självreflektioner till historier som rör oss alla.

Del av verket ”We the people. Detail” (2011-2016) som är en replika av Frihetsgudinnan i skala 1:1.
Del av verket ”We the people. Detail” (2011-2016) som är en replika av Frihetsgudinnan i skala 1:1. Foto: Alamy

Delarna av Vos frihetsgudinna är tillverkade i Shanghai av koppar och hantverkarna har använt samma teknik, repousé, som fransmännen när de tillverkade originalet som skänktes till amerikanerna 1884. Tekniken innebär att man hamrar materialet till rätt form för hand, vilket kräver en mycket tunn koppar. 

Att den 46 meter höga statyn är tillverkad av millimetertunt material blir i sig en bild av hur fragil frihet kan vara. Men i den föredömliga utställningsapp, som man kan ladda ner från Guggenheims webbsida, vänder konstnären själv på begreppen: ”Att den kolossala statyn är tillverkad av så tunn koppar ger mig snarare en känsla av potential”, säger han.

Danh Vo utgår ofta från historiska objekt eller händelser i sin konst och använder sina egna livserfarenheter för att undersöka större historiska, politiska eller sociala teman.

Född i Vietnam flydde han 1979 som fyraåring med sin katolska familj undan den kommunistiska regim, som tagit över landet efter det vietnameserna kallar ”det amerikanska kriget”. 

Danh Vo använder egna livserfarenheter för att undersöka större historiska, politiska eller sociala teman.
Danh Vo använder egna livserfarenheter för att undersöka större historiska, politiska eller sociala teman. Foto: David X Prutting/BFA/REX

Danh Vo och hans närmaste familj hamnade i Köpenhamn, medan farmodern som flydde i en annan båt hamnade i Berlin. Hennes ankomst dit skildrar Vo i ett annat av utställningens många verk. ”Oma Totem” (2009) består av ett torn byggt av ett kylskåp, en tv, en tvättmaskin och ett krucifix – samtliga gåvor från en katolsk välgörenhetsorganisation. En bild så god som någon av vad en flykting tros behöva och samtidigt ett exempel på en av Danh Vos signaturstrategier: Att presentera vardagsföremål med många lager av historiska och personliga meningar som konst.

I Danh Vos värld är jaget mångsidigt och uppfinningsrikt, men samtidigt format av större maktstrukturer. Glappen i kommunikationen människor emellan är ett återkommande tema.

Det ger naturligtvis en extra dimension att se en Danh Vo-utställning i det Amerika som hans egen historia har så många kopplingar till. Men även i Sverige får vi snart se mer av denne samtidstolkare.

Jag vandrar uppåt i det spiralformade rummet, kongenialt utformat för den här utställningen – trots att många av verken består av fragment får man en visuell helhet, eftersom verk på flera våningar syns samtidigt.

Högt upp i huset glittrar en kristallkrona som också den bär på en speciell historia och är en del av verket ”08:03, 28.05, 2009”.

”Jag var på ett utbyte i Paris 2009 och ville undersöka en för mig ikonisk bild från ett omslag på New York Times” berättar Danh Vo i appen. Omslaget, från den 28 januari 1973, hade rubriken: ”Vietnam Peace Pact signed”. Under den fanns en svartvit bild som visade den balsal på hotell Majestic i Paris där fredsavtalet mellan Syd- och Nordvietnam undertecknades. På bilden sitter de fyra parterna USA, Frankrike, Syd- och Nordvietnam runt ett gigantiskt runt bord upplyst av imponerande kristallkronor.

Danh Vos ”She was more like a beauty queen from a movie scene”, 2009.
Danh Vos ”She was more like a beauty queen from a movie scene”, 2009. Foto: Jean-Daniel Pellen

Hotell Majestic förföll med åren och när Vo kom dit tillhörde byggnaden det franska försvarsdepartementet. Eftersom staten uppenbarligen inte satsade på underhåll undrade Vo vad som skulle hända med de fantastiska kristallkronorna, som han efter långa, komplicerade förhandlingar lyckades köpa. Nu hänger en av dem, upphöjd till konst, på Guggenheim. Också de andra två finns med i utställningen, dekonstruerade och ombyggda till nya verk.

Genom att visa kristallkronorna i en museikontext lyckas Vo inte bara lyfta fram historien i sig utan även de motsägelsefulla meningar som kan finnas i ett och samma objekt. Freden mellan Nord- och Sydvietnam varade inte, Saigon föll 1975 och de händelser som därpå följde ändrade hela familjen Vos öde. Att Danh Vo som en del av verket tvingade sin far att besöka hotell Majestic 2009, fyllde fadern med negativa känslor. Väl på plats såg han dock att kristallkronor i en balsal faktiskt är designade för att lämna sorger bakom sig. I sådana motsägelser ligger det vackra både i det här verket och i livet i övrigt, enligt konstnären själv.

Det ger naturligtvis en extra dimension att se en Danh Vo-utställning i det Amerika som hans egen historia har så många kopplingar till. Men även i Sverige får vi snart se mer av denne samtidstolkare, som fått i uppdrag av Statens Konstråd att utföra en konstnärlig utsmyckning på en järnvägsstation i Göteborg, som ska bli en del av Västlänken.

Danh Vos konst har kallats gåtfull, och visst kan han med sina ready mades, dekonstruktioner och rekontextualiseringar ibland framstå som kryptisk. Men ge honom lite tid och de mest mångbottnade historier växer fram. Det var länge sedan en konstupplevelse berörde mig på så många plan som den här.

”Oma Totem” (2009), till vänster, och en Chippendale-stol som är en del av verket ”Two Kennedy Administration Cabinet Room Chairs”.
”Oma Totem” (2009), till vänster, och en Chippendale-stol som är en del av verket ”Two Kennedy Administration Cabinet Room Chairs”. Foto: David Heald/IBL

 

3 viktiga verk av Danh Vo

”Two Kennedy Administration Cabinet Room Chairs” (2013)

Danh Vo lyckades komma över två Chippendale-stolar som stått i Vita huset under John F. Kennedys presidentskap. De hade lämnats till försäljning av Robert Mc Namara, USA:s försvarsminister 1961-68, som tog beslut om Amerikas upptrappning i Vietnamkriget. På Guggenheim visas stolarna dekonstruerade i en serie skulpturer. Genom att sönderdela maktens säte lyfts den laddade historien kring stolarnas forna ägare upp till ytan igen.

 

”Untitled” (2008)

Till de mest intressanta dokument Danh Vo hittat hör en brevväxling från 1969-75 mellan Henry Kissinger och teateragenten Leonard Lyons. Bakom det som ser ut att vara en oskyldig konversation om kulturevenemang döljer sig kopplingar till Kissingers kontroversiella roll som rådgivare till Nixon under Vietnamkriget. ”All brutalitet är gömd under en prydlig yta”, konstaterar Vo i utställningsappen, och ser tydliga paralleller till vår tid.

 

”Good Life” (2007)

2006 lärde Danh Vo känna amerikanen Joe Carrier, som jobbat i Vietnam under kriget. 1962 avskedades han dock av sin amerikanska arbetsgivare på grund av sin homosexualitet. Under tiden i Asien hade han fotograferat vietnamesiska män som håller varandra i händerna – fullständigt naturligt där. För Vo, som själv är homosexuell och saknade bilder från sin barndoms Vietnam, blev fotona ett slags självporträtt värda att upplyftas till konst.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.