Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-hot-och-hopp-om-arktis-isar/

Konstrecensioner

Konstrecension: Hot och hopp om Arktis isar

Bild 1 av 2 Vy från ”Arktis – medan isen smälter” på Nordiska museet.
Foto: Hendrik Zeitler
Bild 2 av 2 Samiskt överlevnadskit från Arvidsjaur
Foto: Karolina Kristensson

Nordiska museets nya satsning belyser konsekvenserna av Arktis smältande isar. Utställningen är förträfflig som katalysator för reflektion, tycker Annica Kvint.

I en globaliserad värld hänger allting ihop. Det är huvudbudskapet i utställningen ”Arktis – medan isen smälter” på Nordiska Museet. Visserligen går klimatförändringarna dubbelt så snabbt i Arktis än till exempel i Stockholm. Men det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. Snarare är det hög tid att vi lär oss av det som händer i Arktis och de fyra miljoner människor som bor där. 

Tre års forskning av ett fyrtiotal såväl natur- som kulturvetare garanterar en gedigen kunskapsbas och museet har också ansträngt sig för att gestalta forskningen pedagogiskt. 

Den första delen av utställningen är gestaltad som ett gigantiskt isberg, kluvet i två delar. Som besökare följer man sprickan in i isberget, som kantas av olika rum. I vissa av dem är det mörkt, i andra ljust. Några ackompanjeras av ljud, exempelvis hjärtslag. Den andra delen, ”Hemma i Arktis”, är byggd av trä och försedd med ljudet av en sprakande brasa. 

Visuellt är det här en utställning där man går från mörker till ljus, från kyla till värme, från hot till hopp. 

Har man inte förstått allvaret i klimatförändringar tidigare så gör man det i isberget. Gifter som förts till Arktis med vindar och vattenströmmar frigörs exempelvis när isen smälter i detta ”jordens frusna arkiv”. Här kan till och med finnas radioaktivt avfall från kalla kriget. Forskarna har svårt att hinna med när isarna smälter så snabbt som de gör i dag och ingen vet hur stor del av jordens nedfrusna historia som just nu går förlorad. 

Det är med pannan i djupa veck jag går in i nästa del av utställningen. Här finns å andra sidan en så stark känsla av ”vill man så kan man” att jag blir snudd på upprymd. 

Modell av en grönländsk umiak, familjebåt i skinn, med fem dockor. Foto: Ulf Berger

Titta bara på den grönländska regnrocken av djurtarmar, kan man tänka sig ett mer vattentätt material? De snidade kartorna av drivved, en föregångare till Google maps, är en annan favorit. På Grönland navigerade man på 1800-talet med hjälp av sådana, när stjärnhimlen inte kunde stå till tjänst. Men längst fastnar jag framför en grönländsk tröja från början av 1900-talet. Den är tillverkad av fågelskinn, med dunet vänt inåt. Utsidan är av mönstrade stuvbitar i bomull och har en färgglad pärlkrage av glaspärlor.  

Det är klart upplyftande att se hur uppfinningsrik människan bevisligen kan vara. Samtidigt slås jag av ironin i att det hundra år gamla ”funktionsplagget” har så många paralleller till i dag. Att vi, genom decennier av masstillverkning och tillväxttänkande, på sätt och vis bara rört oss i en cirkel: Nu måste vi ju vara resurssnåla och återanvända igen, precis som grönlänningarna i början av 1900-talet.  

Tröja av fågelskinn, Aasiaat, Grönland 1916–18. Foto: Statens museum för världskultur – Etnografiska museet

Kunskap och perspektiv är vad som krävs för att skapa en konstruktiv framtid, säger Nordiska museets chef i en presstext. Men på tal om perspektiv saknar jag ett rum i början av utställningen som förklarar skillnaden mellan Holocen och Antropocen. Alltså vad som skiljer den geologiska period som tills relativt nyligen i jordens historia gjorde att vi levde i ett gynnsamt, stabilt klimat och den tid vi lever i nu, då människor hotar själva grundvalarna för hur jorden fungerar och klimatet är lynnigt och oförutsägbart. 

Route 1 mot Vatnajökull, stillbild ur en dokumentärfilm. Foto: Camilla Andersen/ Nordiska museet

Inom forskningen talar man också om ”den stora accelerationen” – det faktum att vi från och med 1950-talet har konsumerat lika mycket som alla tidigare generationer tillsammans. Det är konsekvenserna av detta vi nu ser inte minst i Arktis. 

”Arktis – medan isen smälter” är trots allt ett berömvärt försök att beskriva den brytningstid vi lever i. Som en katalysator för reflektion fungerar den förträffligt. Mig får den att tänka på en arkitekt jag nyligen intervjuade. Han sammanfattade vår framtid på ett sätt som knappast är en nyhet för Arktis befolkning: ”Nu är målet att göra det bästa av det som redan finns med ett minimum av resurser.”