Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 03:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-jan-hafstroms-arende-ar-storre-an-de-egna-minnena/

Konstrecensioner

Konstrecension: Jan Håfströms ärende är större än de egna minnena

Bild 1 av 7 Utställningsvy från Galleri Andersson/ Sandström
Foto: Galleri Andersson /Sandstrom
Bild 2 av 7
Bild 3 av 7
Bild 4 av 7 Utställningsvy från Galleri Andersson/ Sandström
Foto: Galleri Andersson/Sandstrom
Bild 5 av 7 Utställningsvy från Galleri Andersson/ Sandström
Foto: Galleri Andersson /Sandstrom
Bild 6 av 7 Det tredje rummet i Jan Håfströms utställning på Galleri Andersson/ Sandström
Foto: Galleri Andersson/ Sandstrom
Bild 7 av 7 ”Den tredje passageraren” av Jan Håfström
Foto: Galleri Andersson/Sandstrom

Jan Håfström är dubbelt aktuell, på Liljevalchs och Galleri Andersson/Sandström. Trots att konstnären ständigt återvänder till samma motiv förmår han behålla laddningen, tycker Sebastian Johans.

Rätta artikel

Det är som att stiga rakt in i skallen på Jan Håfström.

På en rostig byggställning i Liljevalchs stora skulpturhall hänger åtta dubbelsidiga målningar som betar av de flesta motiv som har upptagit Håfström under mer än ett halvt sekel som målare. Mr Walker, mumier, Robinson Crusoe, Edgar Allan Poe, Böcklins ”Dödens ö” och en respektfull parafras på en målning av Torsten Andersson. Check, check, check.

Allt mot svarta, värdiga bakgrunder som tillsammans med den dunkla salen bildar en effektiv kontrast till de färgstarka och väl upplysta motiven.

Den för Håfströms konstnärskap så centrala omtagningen finns inte bara i motiven. Till och med skärmarna som han har målat på var med förra gången han ställde ut på Liljevalchs.

Idolerna, äventyrsdrömmarna och barndomens bärande intryck går förstås att traggla hur många gånger som helst. Men det är egentligen inte stoffet i sig som gör Håfströms ”Hotel Eden” till en fungerande och fängslande installation. 

Nej, det är luften mellan verket och den öppna labyrint som byggställningens rum i rummet bildar. Vid varje målning ser vi också ett par andra. Några steg åt höger eller vänster, och sammansättningen blir en annan. Allt sitter ihop i ett plockepinn av tankar, men tolkningen förändras beroende på varifrån vi ser. Det är därför det går att ständigt återvända till samma motiv. 

”Hotel Eden” är mer än en tillbakablickande sammanfattning. Installationen visar tvärtom att Håfström fortfarande aktivt jobbar med sina motiv. Jag borde inte vara överraskad, men är det ändå.

Varje gång det är dags att möta Håfström igen tänker jag att jag har fått nog. Att jag visserligen uppskattar det eviga Fantomen-komplexet, alla vanitas-motiv och det måleriska äventyret som han alltid återkommer till, men att jag är mätt. Men varje gång blir jag lika överraskad av att Håfström förmår behålla laddningen i sin ständigt pågående resa mot mörkrets pulserande hjärta. 

Han är en bastion i svenskt konstliv, Jan Håfström. En konstant, en ålderman. Det finns nästan ingenting som han inte betat av. Han har gjort Venedig upprepade gånger. Han har haft de stora retrospektiva utställningarna. Han har haft de små och oväntade. Han har samlare som står i kö. Han har stora offentliga beställningar.

Med sin eklektiska, väldigt igenkännbara blandning av popkonst , romantik och abstraktion, med regelbundna inslag av text och performativitet, har han dessutom smakat på flertalet av de –ismer eller uttryck som har lett oss fram till den tillåtande hackebiff av post-post-modernism som kan sammanfatta dagens ideal. 

Ändå känns det inte bara som att han lutar sig tillbaka.

Det känns tydligt även i den parallella utställningen ”Den vita bussen och de nio döda passagerarna”, på galleri Andersson/Sandström.

Här har Håfström byggt ett narrativ kring en mara om de vita bussar, som var en del av barndomen för dem som växte upp i skuggan av andra världskriget. 

De nio döda passagerarna utgörs förstås av de dödsskallar som har blivit ett av Håfströms mesta motiv och som på stora, färgstarka dukar fyller ett helt rum. Den vita bussen svävar figursågad på en vägg i en mindre sal, tillsammans med några mörka bibliska referenser. 

Elementen känns igen, men är inte slentrianmässigt använda. Dödskallarna är exempelvis fortfarande lika enkla i sin utformning, men ytorna är mer bearbetade än tidigare, som om Håfström haft svårt att slita sig från sitt kanske mest utpräglade vanitas-motiv. 

Det som verkligen ger utställningen kropp är emellertid det tredje rummet, där konstnären fyllt ett illrött podium med resväskor, flygplan, byggnader och andra objekt som med ett stort allvar fyller ut berättelsen om de vita bussarna. Här är resväskor och stridsflygplan inte pojkboksäventyr, utan bara fasa.

Runt podiet hänger målningar, teckningar och reliefer som visar Håfströms råare, mer materialnära och i mitt tycke bästa sida.

Det är här vi ser att hans ärende är större än det egna, personliga arkivet.

De vita bussarna är ett visserligen ett barndomsminne, men i en värld där folkvandringar med flyende människor är så vardagliga att vi knappt märker dem, är motivet minst lika aktuellt i dag.