Konstrecension: Johan Scott gräver i konsthistoriska lager

Utställningen är inte stor. Men intensiv. Och precis som Johan Scotts titel ”Resa i rummet” utlovar är känslan av att sättas i rörelse påtaglig.

I Scotts måleri är pendlingen mellan olika positioner väsentlig. Det beräknande står mot det intuitiva. Historia står mot samtid. Inbjudande, publikfriande skönhet står mot en bortvänd eller till och med trulig autonomi.

Under hela sin karriär har Scott regelbundit närmat sig konsthistoriskt betydelsefulla verk av konstnärer som Piero della Francesca, Mathias Grünewald och Caravaggio. Inte för att parafrasera eller kommentera, utan snarare för att utforska dem som en grund i det egna konstnärskapet. Resultatet har ofta varit anslående och den historiska utgångspunkten har i varierande grad redovisats i det färdiga verket.

I de fyra målningar som utgör ”Resa i rummet” har Scott återigen grävt i historien. Under upplösta lager av pulserande färger – i mängder av rosa, röda, violetta nyanser på polykarbonat – finns avgjort ett möte med något som känns som barock eller möjligen renässans.

Det skulle förmodligen vara enkelt att leta reda på någon av förebilderna, men det är inte särskilt relevant. Det som är viktigt är att bilderna rycker tag i sin betraktare och tar med sig denna på en färd genom historiens lager och avlagringar.

Johan Scott utsågs nyligen till preses på Konstakademien, och det är roligt att se att det inte handlar om en reträttpost.