Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 14:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-judiska-museet-lyfter-i-huset-dar-allt-borjade/

Konstrecensioner

Konstrecension: Judiska museet lyfter i huset där allt började

Bild 1 av 10 Aaron Isaacs blick möter besökarna i den första delen av Judiska museets nya basutställning.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 10 Samlingen med galgar illustrerar att många judar i Sverige öppnade herrekeperingsaffärer.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 3 av 10 En parad av lagar och förordningar visar hur det svenska samhället förhöll sig till den judiska minoriteten.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 4 av 10
Foto: Allis Nettréus
Bild 5 av 10 Monter med rituella judiska föremål.
Foto: Jean–Baptiste Béranger
Bild 6 av 10 Åsa Andersson Broms installation ”Nej”
Foto: Jean Baptiste Béranger
Bild 7 av 10 Under rubriken ”Vid avgrundens rand” visas en ryggsäck som ett judiskt barn bar med sig till Sverige.
Foto: Jean Baptiste Béranger
Bild 8 av 10 Torasköld från 1796, det äldsta svenskjudiska föremålet på museet. Formen alluderar på det svenska riksvapnet men utan korset högst upp.
Foto: Jean Baptiste Béranger
Bild 9 av 10 Predikstolen från 1800-talets första hälft, som flyttats tillbaka sin ursprungliga plats.
Foto: Jean Baptiste Béranger
Bild 10 av 10 Nydesignad lampa med genombrutna textrader ur Toran.
Foto: Fredrik Funck

Efter tre års stängning och flytt har Judiska museet återinvigts i Stockholm. Den nya lokalen är ett lyft och fokuset på historien ”om en minoritet, för en majoritet” är fullt begriplig, tycker Birgitta Rubin.

På senare år har det givits ut en rad svenska biografier om judiska kulturpersonligheter, självbiografier av överlevare från Förintelsen och släktkrönikor om judiskt liv i Sverige. Det har även gjorts utställningar om Förintelsens sista vittnen, deras konst och nazisternas plundringar. Samtidigt ökar rapporteringen om antisemitiska hatbrott och otrygghet i den judiska gruppen.

I detta läge återöppnar Judiska museet i Stockholm – i en ny lokal men på en gammal, historisk adress: Själagårdsgatan 19 i Gamla stan. I detta medeltida hus låg stadens första permanenta synagoga 1795-1870, fram till invigningen av den Stora synagogan på Wahrendorffsgatan i city.

Judiska museet grundades på 1980-talet av Viola och Aron Neuman. Hans memoarer, ”Arons bok” (2014), lärde mig mycket om östjudiska immigranters villkor i 1800-talets Sverige och levandegjorde den färgstarka, för utomstående rätt okända, judiska kulturen i Stockholm under 1900-talets första hälft. 

Makarna Neuman insåg att det var hög tid att rädda den spillra av judiskt kulturarv som fanns kvar efter Förintelsen. Men målet var också att synliggöra Sveriges dolda judiska historia. Och det så väl att den lilla stiftelsen, som gick runt med ideella insatser, fick utmärkelsen ”Årets museum” 1994. 

Inhysningen i en tidigare gymnastiksal i Vasastan var dock knappast ideal och efter flera års förhandlingar lyckades styrelsen få kontrakt på lokalen i Gamla stan.

Det är ett rejält lyft. Visserligen är museets golvyta inte mycket större än tidigare, men huvudsalen är betydligt ljusare, luftigare och mer stämningsfull. För detta är också en symbolisk hemkomst. Dörrposten vid ingången är enligt judisk sed återigen välsignad med en mezuza, en bönerulle i en avlång kapsel.

I hela museet förnims historiens vingslag. Det var nämligen på denna adress ”allting började”. Här inrättades inte bara en synagoga, hit flyttade Judiska församlingen ledd av hantverkaren och handelsmannen Aaron Isaac. Han kom från Tyskland 1774 och blev den förste i Sverige med rätt att utöva sin judiska tro. 

Under nära ett sekel var detta trevåningshus ett centrum för judiskt liv. Här bodde rabbinen, kantorn och kosherslaktaren, här fanns en församlingsskola och i källaren ett rituellt bad, en mikva. Fram till 1838, då det så kallade Judereglementet upphävdes, var detta dessutom sätet för den Judiska nationen. Ett eget rike i riket, där en ”Rabbiner-rätt” skötte alla civila ärenden.

Senare verksamheter har utplånat eller dolt spåren under lager av färg eller andra tillägg. På den bevarade kvinnoläktaren i den forna synagogan fortsätter arbetet med att frilägga ett nyupptäckt dekorationsmåleri från 1800-talet. På läktaren planeras även en mer ingående delutställning om husets historia, som invigs i oktober.

Men museets nya, kulturhistoriska basutställning är klar, med mottot ”om en minoritet, för en majoritet”.

Det är en sympatiskt öppen hållning, med en betoning på mötet och det som förenar, vilket museichefen Christina Gamstorp uttalat som en strategi i ett förråat samhällsklimat. Den svenskjudiska historien är en dubbel berättelse om hur man behåller seder och bruk men samtidigt anpassar sig för att få en plats samhället.

Redan vid entrén möter publiken en lång parad med lagar och förordningar, som kringskar och diskriminerade judar. Men här markeras även rättigheter som religionsfrihet och status som en av fem nationella minoriteter.

Personligen störs jag dock av att dokumenten är så svårlästa, tryckta på genomskinlig bakgrund. Sedvanliga montertexter har också på många ställen ersatts av etiketter som dinglar i tunna band. Jag misstänker att del besökare inte gör sig omaket att hala upp föremålslapparna eller missar att det finns text på ena sidan.

Däremot är skärmarna med videosnuttar föredömligt pedagogiska. Några samtida konstnärer presenterar själva sina verk med tolkningar av svenskjudisk historia. Däribland Johan Thurfjell som stramt men effektfullt gestaltar ”Det stora judedopet” 1681, då tolv judar konverterade till lutheransk tro för att få bosätta sig i Sverige.

Trappan upp till den tidigare synagogan leder fram till Ulrika Sparres textverk ”Medborgarspelet”. Utdrag om restriktioner i det dåtida Judereglementet vävs sömlöst samman med Migrationsverkets regelverk för vår tids nyanlända.

Sedan vänder man sig om och upptäcker rummets skönhet; de vackra valven och ståtliga pelarna, det laserade trägolvet, den ornamenterade träläktaren och de höga fönstren, där ljuset väller in. På ett par ställen syns glimtar av det tyskinfluerade dekorationsmåleri som upptäcktes i renoveringsfasen. 

Här märks likheter med de utsirade blommorna på predikstolen, museets främsta blickfång och en av få autentiska artefakter från synagogans tid. Den räddades till eftervärlden av Artur Hazelius på Nordiska museet och har nu lyckligt återförts till sin ursprungliga plats.

Basutställningen är uppdelad i fyra tidsperioder, som infogats i den enda stora museisalen med hjälp av scenografiska knep. Under en tabernakelliknade takhimmel får besökarna möta Aaron Isaac, ett Sverige där judar var ”tolererade men hårt reglerade” och den judiska praktiken under rubriken ”Äta bada dö”.

Själv fastnar jag framför videodemonstrationen av en Rebecka Levinsons konstfullt utsmyckade minnesbok från 1818-37. 

Från mitten av 1800-talet lättade begränsningarna för judar i Sverige, följt av en våg av invandrare från Östeuropa. De hade gårdfarihandel som en av få försörjningsvägar, började byta husgeråd och tyger mot gamla ting och öppnade antikaffärer eller herrekiperingar – vilket visualiseras med en samling galgar. Kunskap om textiltillverkning var för övrigt något som tyska judar berikade Sverige med.

”Vid avgrundens rand” belyser åren från nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 fram till krigsslutet 1945. Här finns många exempel på den omänskliga byråkratiska muren i ett stängt Sverige. Jag hör mig själv sucka djupt under läsningen om 500 judiska barn som på nåder fick komma hit, men utan sina föräldrar. De eskorterades av den unga judiska läkaren Erna Davidsohn, som själv nekades uppehållstillstånd tre gånger – för att därefter mördas i Auschwitz.

Här kommer den judiska erfarenheten plågsamt nära och just speglingar av personliga livsöden är en effektiv metod som återkommer på flera judiska museer, däribland i Berlin. 

Annars är det Åsa Andersson Broms installation ”Nej” som tar mig hårdast. Hon har djupdykt i arkiv och gestaltar tungt alla högar med brev från tyska judar, som förgäves vädjade till en ansiktslös byråkrati.

Mitt emot finns en montervägg med rituella judiska föremål i silver eller mässing, däribland Chanukaljusstakar, kryddbössor och Torapekare. Här hade jag önskat mer information, för förståelsen av hur de använts. 

Samtidigt är det ett sorgligt faktum att samlingen är så begränsad och proveniensen ofta svår att belägga. Förföljelse och förflyttningar är en orsak, men också konkurrens om så kallade judaica-föremål, vilket bäddat för förfalskningar. Här exponeras föremål som Artur Hazelius förvärvade i Tyskland, med tveksam äkthet.

Rundvandringen avslutas med tiden efter kriget, då den unga staten Israel erbjöd ett livsalternativ.

Nu hoppas jag bara att museet får möjlighet att förvärva fler föremål och ta fram en katalog. Jag saknar också inslag om ortodoxa judars praktik – många med mig är fyllda med frågor efter Netflix-serien ”Shtisel”.

Men i dagens Sverige är det fullt begripligt att Judiska museet betonar ett gemensamt kulturarv mer än särart.

Läs mer: Nu öppnar Judiska museet