Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Kaotisk samtid saknas hos Mejanelever

Konsthögskolans vårutställning är ovanligt fri från politisk och ideologisk konst. Var finns engagemanget, glöden, viljan att kommunicera? undrar Bo Madestrand.

KONST

Kungliga konsthögskolans vårutställning

Konstakademien och ABF-huset, Stockholm

Visas till och med 7/6

Ibland kan man uppfatta samtidskonsten som en tävling i politisk korrekthet. Tendensen är särskilt tydlig på de konstnärliga högskolorna, där studenterna gärna driver akuta och angelägna samhälleliga frågor – dess värre ofta på bekostnad av komplexitet och visuell gestaltning.

Det är därför intressant att notera att den politiska och ideologiska konsten nästan helt lyser med sin frånvaro på Konsthögskolans vårutställning. Här är det konst för konstens egen skull som gäller, oavsett om det tar sig uttryck i geometrisk abstraktion (Alexander Hult), kolteckningar på duk (Anna Engver) eller keramiska objekt (Christina René).

Att beskriva vad de unga konstnärerna gjort är enkelt, vad de vill uttrycka är svårare att få grepp om. Det är en erfarenhet som uppenbart delas av studenterna själva, flera av dem ger korta eller obefintliga projektbeskrivningar i utställningskatalogen. Filippa Wikner talar säkert för många av sina klasskamrater när hon helt enkelt konstaterar att ”mina konstverk är lika frågande som jag, maktlösa att ta beslut om vad dom egentligen står för och betyder”.

Var finns engagemanget, glöden, viljan att kommunicera?

Till en början störs jag av den defensiva hållningen. Var finns engagemanget, glöden, viljan att kommunicera? Vi är bara några månader från ett val som kan komma att få oerhörda politiska konsekvenser, inte minst på kulturens och yttrandefrihetens område. I det läget framstår det närmast som oansvarigt att inte ta ställning i sitt konstnärskap.

Det hela blir särskilt förvirrande av att en liten grupp kandidatelever brutit sig ur gemenskapen och skapat en egen utställning i ABF-huset, i protest mot Konstakademien (där majoriteten av studenterna ställer ut) och dess inflytande över skolan, framför allt i fråga om stipendier. Här, om någonstans, borde väl revolutionens låga flamma? Men nej, även här dominerar de abstrakta formövningarna.

När besvikelsen väl lagt sig blir det i alla fall lättare att ta till sig verkens kvaliteter. På ABF-huset visar Eli Mai Huang Nesse en dokumentär, ordlös film om en kvinna som städar bostäder och offentliga miljöer i den norska fjällvärlden. Det dagliga slitet bakom dammsugaren står i stark kontrast till det natursköna landskapet, och snuddar vid frågor om klass och ursprung.

Jag blir också stående framför Olle Stjernes installation av geometriska betongobjekt som liknar prefabricerade byggelement, de tycks på en gång undersöka den abstrakta, minimalistiska konstens skulpturala uttrycksmedel och den modernistiska arkitekturens relation till rummet.

Samma tendens återkommer hos Mourad Kouri, som effektivt blockerar tillträdet till de antika skulpturerna i Konstakademiens bottenplan med hjälp av transparenta plastskivor i betongblock och igelkottsliknande skulpturer av klart glas – en referens till de vägspärrar han som barn iakttog på gränsen mellan Syrien och Libanon.

Så sipprar den kaotiska samtiden till slut in i denna märkligt världsfrånvända utställning, utan pekpinnar eller plakat. Det känns som en befrielse. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.