Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Kollektivkulturens överkörda barnbarn

Färgfabriken har bjudit in fem konstnärer uppväxta i alternativa kollektiv. Utställningen är ojämn men verken spännande, tycker Dan Jönsson.

I all gemenskap finns ett krav på underkastelse. I all förkunnelse en tendens mot sekterism, i varje sanning ett dogmatikens frö. Och varje alternativ livsstil, hur normbrytande den än är, föder med nödvändighet en ny maktordning.

I Joanna Lombards fyrkanaliga videoinstallation ”Orbital Re-enactments” tvingar en grupp halvnakna människor en man att pressa ur sig ett stycke avföring till mängdens jubel. En kvinna får sitt mensblod utsmetat över ansiktet; på skärmen mittemot är några barn i färd med att kladda ner väggarna med fingerfärg. Starka, primitiva scener som knivskarpt men subtilt löser upp gränserna inte bara mellan barn- och vuxenvärld, utan också mellan frigörande utlevelse och rena övergrepp.

Lombard är en av fem konstnärer, alla uppvuxna i den alternativa kollektivkulturen, som ingår i Färgfabrikens nya utställning med den nutidssvenska titeln ”Children of the Children of the Revolution” (vad det nu är för fel på ”Revolutionens barnbarn”, inte vet jag). Curatorn Jonathan Habib Engqvist har satt ihop en sparsmakad, lite ojämn, men ändå spännande samling verk som både konfronterar och mer distanserat förhåller sig till erfarenheterna av att som barn ha blivit överkörd av sextio- och sjuttiotalens livsstilsexperiment.

Lombards installation, byggd på barndomsminnen från det radikala kollektivet Ljusbacken, är inte för inte placerad i utställningens centrum som dess utan jämförelse mest emblematiska verk. Men även Nikolina Ställborn refererar direkt till den ovanliga uppväxtmiljön. Hennes VR-fotografi ”Tidsloop” är en intrikat rekonstruktion av ett förlorat familjefoto som speglar inte bara flera generationers relationer till landsbygdskulturen utan i förlängningen en hel samhällsutveckling.

Något vagare blir kopplingarna hos Signe Johannessen, som med filmen ”Bocken” återvänder till trakterna kring sitt nordnorska barndomskollektiv i en suggestiv fantasi som smidigt rör sig mellan människa och djur, dröm och verklighet. Och hennes dokumentära installation om avlivandet av en älskad häst – vars skinn spänts upp som en grotesk trofé mitt i hallen – är visserligen bortom tematiken, men omöjlig att värja sig mot med sin fysiska intensitet. Brutalt och rörande på samma gång.

Just den sortens avvikelser får emellertid i längden hela utställningen att tappa stadga. Tydligast blir det i verken av Lina Selander och Ylva Snöfrid, där egentligen bara den biografiska bakgrunden motiverar deras närvaro. Selanders filminstallation och Snöfrids måleriska tablå är båda ypperliga, mångtydiga verk, men reduceras här till konturlösa illustrationer av ett lika konturlöst koncept – i Selanders fall genom referenserna till den kinesiska kulturrevolutionen, i Snöfrids vad jag förstår genom hennes antikommersiella måleripraktik. 

Det blir för tunt. Beklagligtvis – för här finns sannerligen ansatser att på allvar ta sig an utopismens paradoxer: gemensamhetens uteslutningsmekanismer, jämlikhetens dolda hierarkier, alternativitetens normer. Kunde ha blivit en riktigt inspirerande utställning. Nu får vi vänta på den lite till.

Konstrecension

”Children of the Children of the Revolution”, visas på Färgfabriken, Liljeholmen, Stockholm t o m 19/8.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.