Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-kosmiska-resor-i-underfundiga-former/

Konstrecensioner

Konstrecension: Kosmiska resor i underfundiga former

Bild 1 av 4 Stillbild ur ”In the future they ate from the finest porcelain” av Larissa Sansour och Sören Lind.
Foto: Larissa Sansour och Sören Lind
Bild 2 av 4 Installation av Lee Bul på Bonniers konsthall
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 3 av 4 Verk av Lea Porsager och Caroline Mesquita
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 4 av 4 Brittany Nelsons ”Opportunity – Spirit of St Louis crater”.
Foto: Bonniers konsthall

”Kosmologiska pilar” på Bonniers konsthall samlar tretton konstnärskap som använder sig av science fiction. Frida Sandström ser en rad uppfinningsrika gestaltningar men tycker att ramverket är begränsande.

Konst och kultur har alltid behandlat människans framsteg och villfarelser. Ofta används till synes fiktiva berättelser, som i själva verket beskriver verkligheten i nuet. Det händer även att tidigare konstuttryck och vetenskapliga upptäckter ifrågasätts. 

Grupputställningen ”Kosmologiska pilar” på Bonniers konsthall är full av sådana underfundiga metanarrativ, och flera verk behandlar vad västerländsk samtidshistoria har lämnat osagt eller rent av glömt bort. Kvinnans roll i tidig rymdforskning är ett exempel, vilket Anna Hoetjes i videoinstallationen ”Eyes in the sky” synliggör genom att remixa digitaliserade arkivbilder från rymdresor med berättelsen om den första kvinnan i rymden. 

Stillbild ur Anna Hoetjes ”Eyes in the sky” Foto: Anna Hoetjes

De senaste sjuttio åren har feministisk science fiction-litteratur vuxit sig allt starkare. I dag refererar samtidskonsten flitigt till genren, eftersom den föreslår en världsbild utan mänsklig dominans eller sociala och ekonomiska hierarkier. På Bonniers konsthall har till exempel Brittany Nelson korrumperat Nasas nakna fotografier av jordytan med analog fototeknik. Svarta fält frammanar den känsla av ensamhet som författaren James Tiptree Jr (Alice B Sheldon) beskrev i sina verk. Nelsons mörka finstämdhet står i skarp kontrast till svensken Johannes Heldéns digitala variant av sitt senaste bokomslag. Sci-fi eller ej; det känns som en nödlösning. 

Störst plats i utställningen får Lee Buls ”Civitas Solis II”. Mitt i konsthallen växer ett större landskap av speglar och lampor, en abstrakt fast föga övertygande gestaltning av hur den italienska sextonhundratalsfilosofen Tommaso Campanella en gång beskrev världen. Men det är ju varken boken som form, berättelsens upprepning eller författarens kanoniserade roll som sci-fi handlar om. Tvärtom, skulle jag säga. Vad denna relativt unga genre gör är att med referenser i en föreställd framtid beskriva världen i dag. 

Sådana försök hittas i de mer generöst installerade ljud- och videoverken i utställningen. I Lawrence Leks ”Geomancer” möter vi en AI, ensam likt 1980-talets ET, som vill bli konstnär. Cirka femtio år framåt i tiden har den artificiella intelligensen stängts ute från konsten, litteraturen och vetenskapen. Inför en multimedial, elektronisk infrastruktur följer betraktaren ett renderat landskap, sett ur AI:ns perspektiv. Medan den rörliga bildens grälla virrvarr förvirrar blicken, är texten och ljudet knivskarpt. Jag lyssnar mig fram mellan språk från öst och väst och påminns om att dagens sci-fi måste skrivas från flera geografiska platser. 

Det är just vad Larissa Sansour och Sören Lind gör. I deras överväldigande, pixelskarpa videoverk ”In the future they ate from the finest porcelain” följer vi unga, kvinnliga protagonister i vad som liknar dagens Palestina. I centrum står det kollektiva trauma som framtida generationer bär utan att själva ha genomlevt det. Minnet förvaltas i ett medfött chip och i en tidlös svartvit värld diskuteras familjehistorier av både levande och döda. 

Stillbild ur Lawrence Leks ”Geomancer”. Foto: Lawrence Lek

Enligt den brittiske konstnären och skribenten James Bridle är det ett problem att vi människor enbart mäter intelligens utifrån hur vi själva tänker. Det påminner även Allora & Calzadilla om, som med video- och ljudverket ”The Great Science” understryker ljudet som gemensam kommunikationsform för flera livsformer. Vi behöver inte leta eller uppfinna, måste bara lyssna.

Om ”Kosmologiska pilar” vill fånga en vändning i konsten, mot teknologins oskrivna berättelser, så har den lyckats. Men för att dessa varierade konstnärliga uttryck ska komma till sin rätt bör de inte fångas under ett enskilt curatoriellt koncept. Därför sluter jag ögonen. Då hör jag mångfalden av berättelser bättre, för nog finns de där.