Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 23:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-labyrint-av-rebellen-blakes-extatiska-bildvarldar/

Konstrecensioner

Konstrecension: Labyrint av rebellen Blakes extatiska bildvärldar

Bild 1 av 9 William Blake, ”Capaneus the Blasphemer” i bläck och vattenfärg, 1824-1827
Foto: Christian Markel/National Gallery of Victoria, Melbourne
Bild 2 av 9 Vy från Tate Britains William Blake-utställning
Foto: Seraphina Neville/Tate
Bild 3 av 9 Självporträtt från 1802 av William Blake (1757-1827).
Foto: Tate Britain
Bild 4 av 9 William Blake, ”Albion Rose” cirka 1793, färggravyr.
Foto: Courtesy of the Huntington Art Collections
Bild 5 av 9 William Blakes ”The Ancient of Days”, handkolorerade etsning med den mytologiska gestalten Urizen i boken ”Europe”, denna i utgåvan 1827.
Foto: The Whitworth, The University of Manchester
Bild 6 av 9 William Blake, etsning or ”Jerusalem”.
Foto: Tate Britain/Yale Center for British Art
Bild 7 av 9 Catherine Blake, tecknad av William Blake 1805
Foto: Ana Escobar TB Sudio
Bild 8 av 9 William Blake, installationsbild Tate Britain
Foto: Seraphina Neville/Tate
Bild 9 av 9 ”The Spiritual Form of Pitt Guiding Behemoth” av William Blake c 1805, motiv tänkt till en fresk
Foto: Tate Britain

Tate Britain visar över 300 verk av den visionäre målaren, grafikern och poeten William Blake. Hans profetiska bilduniversum förbryllar och fängslar Daniel Birnbaum.

Stämningen är stillsam. Många använder faktiskt de förstoringsglas som lånas ut vid ingången till den omfattande William Blake-utställningen på Tate Britain i London. Blake var bildkonstnär, poet och grafiker. I hans profetiska böcker vävdes konstformerna samman, lite som i medeltidens illuminerade manuskript. Formaten är små och sidorna extremt detaljrika. 

I stället för att som vanligt strosa runt i salarna ställer sig de flesta i en kö som långsamt, långsamt rör sig längs väggarna där de myllrande boksidorna hänger i långa rader. För älskare av Blake är detta en ovanlig chans att se de viktigaste verken samlade. Somliga tar verkligen god tid på sig och jag får känslan av att många kan dikterna och känner till illustrationerna från reproduktioner men gläds över att få se originalen. 

William Blake, ”Pity” c 1795, färgtryck, bläck och akvarell Foto: Lucy Dawkins/ Tate

Blakes extatiska och ibland våldsamma bildvärldar är sammanflätade med snirklande poem som ingen kan påstå är enkla att förstå. Trots att jag rätt nyligen läst Carl-Johan Malmbergs rika studie ”Stjärnan i foten – dikt och bild, bok och tanke hos William Blake” har jag svårt att skapa en meningsfull ordning i denna labyrint utan fastnar i stället vid enstaka diktrader och ornament. 

Kanske kan man bara se utställning på det viset. Som Malmberg säger är det i grund och botten möjligt att börja i vilken detalj som helst, för att sedan veckla upp Blakes egensinniga och självuppfunna mytologi.   

Här tar världar form, bebodda av människor, djur, monster och gudomliga väsen. Så bryter världarna samman och förgörs i eld och apokalyptiska stormbyar. Av alla visionära konstnärer är Blake kanske den som skapat den mest komplicerade kosmologin. Jag är inte säker på att den alls går att begripa. Här förvandlas bibliska motiv och antikens myter tolkas om. Forskare har funnit influenser från John Milton, Emanuel Swedenborg och från den tyske mystikern Jacob Böhme. Men allt har blivit en del av Blakes förbryllande profetia.

Hans profetiska böcker handlar om Europa och om Amerika, historiska gestalter dyker upp sida vid sida med gudomliga väsen. Trots att vi befinner oss i metafysiska sfärer handlar hans verk också om livet på jorden. Särskilt i England. 

Den första bild som möter besökaren är porträttet av den ljust strålande Albion, från omkring 1793, ynglingen som är den första människan och alltings början. Albion är också ett annat namn för Britain. Det är med Albions fall och uppdelning i de fyra mytologiska väsen som Blake kallar Zoas, som världsdramat tar sin början. De bär namnen Tharmas, Urizen, Luvah och Urthona, och representerar (något förenklat) instinkt, förnuft, kärlek och inspiration. 

Av diktverket ”Jerusalem” (1804-1829), den mest omfattande av hans profetiska böcker, framgår att Albion fick tolv söner: Hand, Hyle, Coban, Guantok, Peachey, Brereton, Slayd, Hutton, Scofield, Kox, Kotope, Bowen. En tidigare dikt, ”Visions of the daughters of Albion” (1793), nämner de tolv döttrarna: Gwendolen, Ragan, Sabrina, Gonorill, Mehetabel, Cordella, Boadicea/Gwiniverra, Conwenna, Estrild, Gwinefrid, Ignoge, Cambel.  

Det är sannerligen inte lätt att hålla ordning på Blakes mytologiska folkvimmel och utställningen tycks heller inte alls ha ambitionen att skapa ordning i detta virrvarr. Det hade nog heller inte varit möjligt. 

William Blake, ”Newton”, 1795-1805, färgtryck. Foto: Lucy Dawkins/ Tate

Katalogen och väggtexterna handlar i stället om Blakes tid, om hans rebelliska natur och politiska strider, hans ekonomiska besvär och bråk med kollegor och lärare. Hans hustrus centrala roll lyfts fram. Hon färglade många av verken. En enda utställning gjorde Blake under sin livstid. Den öppnade 1809 i en anspråkslös lokal ovanför broderns affär i Soho i London. Inga verk såldes, i den enda recensionen förklarades konstnären galen.   

Det finns enskilda bilder som är svåra att glömma. Porträttet av Newton ingår i en serie av tolv något större färglagda teckningar. Vi möter den förhatlige forskaren och pedanten naken på havets botten med en passare. Han mäter världen men ser den inte. 

Blake däremot påstod sig se världen på ett fyrfaldigt vis.  Vetenskapsmännen, materialisterna, är fast i en enda torftig dimension. Konsten är livets träd, sade han. Vetenskapen är dödens. John Locke, Francis Bacon och Isaac Newton var de främsta dödgrävarna. En annan ofattbar bild i samma serie föreställer Nebukadnezzar, den galne bibliske kung som på grund av hybris bestraffades och förvandlades till ett varulvsliknande odjur som betade gräs likt en oxe. Blake är oslagbar när det gäller monstruösa kroppar. 

William Blake, teckning ”The Ghost of a Flea” c 1819 Foto: Tate/ Private Collection

Den mest mardrömslika bilden är mörk och liten, bara 16 x 21 centimeter och målad på trä med inslag av bladguld. ”The Ghost of a Flea” (en loppas ande) beställdes 1819 av en astrolog vid namn John Varley. Tillsammans frambesvärjde de två vännerna döda människors andar. Blake påstod sig som barn ha sett de mest ljuvliga änglar i ett träd. De lyste upp grenarna som om stjärnor fallit ner från himlen. Men han hade en gång också skrämts av ett vämjeligt spöke. Det påstås vara den visionen som ligger bakom den bestialiska loppan, vars äckliga tunga suktar efter det blod han bär med sig i en skål. 

William Blake kan skrämma vettet ur vem som helst.