Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 15:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-ljuset-flodar-ater-i-stockholms-renoverade-stadsmuseum/

Konstrecensioner

Konstrecension: Ljuset flödar åter i Stockholms renoverade stadsmuseum

Rummet om barnomsorg under industrialiseringen. Foto: Mattias Ek

Stadsmuseet vid Slussen i Stockholm öppnar i helgen, efter fyra års ombyggnad av både huset och basutställningen. Birgitta Rubin gläds åt en vacker 1600-talsmiljö, berikad med nya historier och mer konst.

Rätta artikel

Slag i slag återinvigs flera av Stockholms centrala museer, efter mångåriga stängningar för renovering och omstrukturering. I höstas var det Nationalmuseum, denna vårhelg Stadsmuseet, och i början av sommaren öppnar Livrustkammarens ombyggda basutställning och Judiska museet inviger helt nya lokaler i Gamla stan.

För Stockholms stadsmuseum är den största förändringen en kraftigt utökad publik yta, från 1.750 till 2.700 kvadratmeter, inklusive tidigare saknade rum för tillfälliga utställningar. Ett sextiotal kontorsplatser har flyttats över till Frihamnen, där museimagasinen finns, samtidigt som fönster, gallerier och trapphus öppnats upp. 

Nu flödar ljuset in igen i mästerarkitekten Tessins ståtliga 1600-talsbyggnad, siktlinjerna är fria och kontakten med det myllrande stadslivet återställd. När ombyggnaden av Slussen är klar kommer museets övre plan att få en spektakulär utsikt över Strömmen!

På pressvisningen i veckan kände jag igen mycket av tänket från renoveringen av Nationalmuseum. Gamla museipalats har ofta förvanskats genom århundraden med nedpendlade undertak, påbyggda golvkonstruktioner, innerväggar och förbyggda fönster. Detta för att skydda mot skadlig ljusstrålning och vinna obruten väggyta, i enlighet med det länge förhärskande idealet ”den vita kuben”. Modernisternas förakt mot äldre arkitekturstilar och (miss)bruk av kortlivat byggmaterial, har inte gjort saken bättre.

I Stadsmuseets nytryckta folder berättas om ”en omfattande men varsam renovering” av det så kallade Södra stadshuset från 1680, byggt likt ett romerskt palats, med fyra våningar och två flyglar. Det är ett byggnadsminne sedan två decennier och byggnadsantikvariska hänsyn ett måste. Likaså en teknisk upprustning för att uppfylla nyare myndighetskrav vad gäller tillgänglighet, brand, ventilation och klimat, parallellt med åtgärder för att sänka energiförbrukningen. 

Stadsmuseets borggård, med Katja Petterssons nygestaltade stenläggning. Foto: Mattias Ek

Fasaden har fått ny puts och trasigt tegel, skadade fönsterbågar och karmar bytts ut, medan yttertaket med originalplåt från 1700-talet tvättats och målats om. I gamla Stadsmuseet hängde knippen av elkablar löst under taket (!), nu ligger ledningar dolda under golvet, precis som på Nationalmuseum.

Jag gläder mig särskilt åt deklarationen att den ursprungliga byggnadens höga klass varit vägledande och ytskikt i form av nyare material som latexfog och handspackel ”aktivt valts bort och ersatts”, bland annat med oljespackel och linoljefärg.

Det första publiken lär se är den ljusgrå, nyputsade fasaden och gårdsplanets nya gestaltning. Konstnären Katja Pettersson har inspirerats av närheten till sjön och stenläggningen sägs likna ”en grovt pixlad vattenspegel”.

Själv hade jag svårt att se ”speglingen”, eftersom visualiseringen i olika gråtoner är så pass diskret. Men upplevelsen växer när man väl upptäcker mönstret – en fin idé, snyggt genomförd och med respekt för den Tessinska byggnadskonsten.

Tessins vackra trapphus. Foto: Allis Nettréus

Det mest uppenbara lyftet och för mig den största skönhetsupplevelsen är det underbart vackra, centrala trapphuset! Här doldes valv och balusterräcken av tunga draperier, nu ser man genom alla öppningar och fönster, vilket gör det lättare att orientera sig i huset, via anslutande gallerigångar.

I entrén är det självaste S:t Erik, från stadsvapnet, som återuppstått i en film och ger publiken en kort introduktion. Medeltidsmuseet har ansvar för Stockholms tidigaste historia, medan Stadsmuseet börjar sin berättelse 1527, med ”Kungens stad” vid tiden för reformationen och fortsätter fram till dagens ”Stad i världen”. 

Utsikt från Brunnsbacken, i dag Hornsgatans mynning. Målning av Johan Sevenbom från 1700-talet, nu på Stadsmuseet, vars ena flygel syns i högerkant. Foto: Stockholms stadsmuseum

Presentationen är uppdelad i tre plan och historien har gestaltats av tre scenografer, med nedslag i ett kronologiskt pärlband om 31 rum. Det låter mycket och det är det – men i den nya basutställningen ska 500 år av stockholmarnas liv och leverne klämmas in.

Säsongsarbetande dalkullor på Münchenbryggeriet Foto: Birgitta Rubin

Även om en del föremål och berättelser känns igen så tippar jag att majoriteten upplever den färska ”Stockholmsutställningen” som en total makeover. Här skapas nya sammanhang och perspektiv, här framträder tidigare osynliggjorda samhällsgrupper och tabubelagda ämnen, som homosexualitet, slavhandel och smittspridning – en grupp latrintunnor är synnerligen grafiska, med sällsynt verklighetstrogna bajskorvar... 

Verklighetstrogna bajstunnor Foto: Birgitta Rubin

Här skildras även krig och häxprocesser, arbetskraftsinvandring och bostadsbrist, hungriga barn och välgörenhetsinitiativet Mjölkdroppen, liksom stans första pizzeria, ännu existerande Pino i Midsommarkransen. Det är en berättelse om hur en liten, skitig plats i Europas periferi växer till en storstad med nattliv, varuhus, tunnelbana och förortsexpansion.

Finslipningen var inte klar på pressvisningen och det saknades såväl verksskyltar som väggtexter, vilket förstås påverkar helhetsintrycket. Själv fick jag pdf:er med texterna, som är knapphändiga men överlag vederhäftiga. Dock reagerade jag på en formulering om Citysaneringen, där det heter att ”omoderna och förfallna hus kring Sergels torg och Klara kyrka revs”. Det är en sanning med modifikation, här rök ju även arkitektoniskt betydande och gedigna fastigheter, vissa med blott några decennier på nacken.

Lyxig 1600-talsinteriör, med modell av palatset Makalös Foto: Birgitta Rubin

En del besökare lär också reagera på färgsättningen inuti museet, med knalliga väggfärger precis som på Nationalmuseum. På Stadsmuseet säger man sig vilja anknyta till det färgstarka 1600-talet och ”förstärka upplevelsen” av den ursprungliga arkitekturen.

Detta är väl delvis en tolknings- och smakfråga, men själv tänkte jag knappt på väggfärgerna. Troligen för att de smälter väl in i miljöerna, men också för att vissa rum är överbelamrade. Man får nog besöka museet flera gånger för att hitta alla ting och texter i skymda vrår.

Pälsförsäljare på Ryssgården Foto: Mattias EK

Det finns en avgörande skillnad mellan nya Nationalmuseum och Stadsmuseet: i det senare fallet har man valt bort appar och förmedlar all fakta i texter på plats, men med vissa fördjupningar på digitala skärmar. Man har även satsat på taktila inslag, som kopior av fasaddekorationer från palatset Makalös. Därtill husmodeller och dockor i realistiska vardagsmiljöer.

Tablå med pojke som hämtar mjölk hos Föreningen Mjölkdroppen. Foto: Mattias Ek

Dockor har för mig en air av dammigt provinsmuseum och blir lätt stela och fåniga – men det är vad stockholmarna efterfrågat i publikundersökningar.

Kvaliteten på dockorna varierar, men de flesta är välgjorda, liksom de scenograferade miljöerna. Och jag tror nog att både vuxna och barn kan uppskatta visiter hos Michell krukmakare, pälsförsäljaren på Ryssgården och handelsmannen Herr Schwan på Skeppsbron.

Handelsmannen Schwans arbetsrum vid Skeppsbron Foto: Mattias EK

I änkan Bökmans sovrum, med pottkakelugn och glasfönster, berättas att två av hennes tre makar avrättats; den ene i Stockholms blodbad, den andre för sin del i planen att döda Gustav Vasa. Här googlar jag mig fram till den så kallade ”Krutkonspirationen” och blir minst sagt nyfiken på mer fakta.

På några ställen har Stadsmuseet satsat på ljud och rörliga bilder, som i teaterrummet där 1800-talsstjärnorna Emelie Högqvist och Jenny Lind levandegörs. Tavelporträttet av Lind är dock en kopia, men överlag får vi se betydligt fler originalföremål än tidigare. Däribland en aldrig förr visad silverskatt från slutet av 1500-talet, som följde med schaktmassor från bygget av Hötorgscity till Solberga. Ett skelett av en rik vikingakvinna är ett annat fynd, uppgrävt vid t-banebygget på Järvafältet.

Några interaktiva inslag gissar jag kan bli särskilt populära, en lekstuga som barnen får möblera och Mimmi Gustafssons återskapade fotoateljé från förra sekelskiftet. Som konstkritiker gläder det mig också att få se mer av Stadsmuseets konstskatter och att Johan Sevedboms 1700-talsserie med stadsutsikter fått flytta in i den nya, stora hörsalen.

Nu väntar vi bara på öppningen av restaurangen i bottenplan, oklart när, för att stockholmarna ska få tillbaka en på alla sätt betydelsefull mötesplats.