Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 07:10 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-lundahl-seitl-osynligt-moln-av-minnen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Lundahl & Seitl – osynligt moln av minnen

Konstnärsduon Lundahl & Seitl är aktuella med två nya, interaktiva performanceverk. Birgitta Rubin upplever en sinnesvidgande stil och teknik som är helt unik.

KONST
Lundahl & Seitl: ”Elegy to the Medium of Film”, ”Unknown cloud”
Accelerator, Stockholms universitet. Visas tom 6/10, respektive 28/9 och 5/10.

Jag har följt konstnärsduon Lundahl & Seitl sedan deras genombrottsverk ”Symphony of a missing room” 2009, en magisk performancevandring där publiken med förbundna ögon lotsades av en röst i trådlösa hörlurar genom Nationalmuseums stängda rum.

Sedan dess har den internationella karriären tagit fart för bildkonstnären Christer Lundahl och koreografen Martina Seitl, vars interaktiva, sinnesvidgande verk cirklar kring tid och minne, perception och medvetande. Suggestionen skapas av koreograferad rörelse, bild, ljud och ljus – men ofta i motsatsen mörker, där medhjälpare mjukt puttar runt publiken i yttre rum och inre minnesbilder.

Lundahl & Seitls nu Stockholmsaktuella ”Elegy to the medium of film” och ”Unknown cloud” är det sjätte respektive sjunde av deras verk som jag har upplevt. Wow, vilken utveckling, säger jag! Och kan lova att deras stil och teknik är helt unik. Lundahl & Seitl omfamnar den tekniska revolutionen samtidigt som de aldrig har släppt en sinnlig-kroppslig dimension.

Det är en svindlande suggestiv upplevelse, som man vimmelkantig tumlar ut från.

De nya verken har omskapats för och producerats i regi av Accelerator, en forsknings- och utställningsplats på Stockholms universitet som är under uppbyggnad. ”Elegy to the medium of film” kräver platsbokning och visas nere i Manne Siegbahn-laboratoriet (vars ombyggnad till Accelerator påbörjas efter visningsperioden). Medan ”Unknown cloud on its way to Stockholm university” iscensätts utomhus, på det öppna fältet nära universitetets t-baneuppgång.

Som alltid är det svårt att beskriva Lundahl & Seitls verk utan förstöra för framtida publik men också en utmaning att i ord fånga intryck som inte liknar något annat.

För ”An Elegy to the Medium of Film” har den forna laboratoriemiljön omskapats till en biografinstallation med 2D- och 3D-film, och ljud i hörlurar. I en korridor utanför hänger porträtt av universitetets tidigare rektorer; som kameran sveper förbi i inledningen av verket. För att därefter snurra iväg ut i rymden, ned i vatten och in i scenbilder från Tarkovskijs ”Solaris” och David Lynchs ”Twin Peaks”. Bäst fungerar det förstås för dem som har egna minnen av dessa filmer.

Lundahl & Seitl panorerar, zoomar och klipper mellan återskapade filmscenerier och ursprungliga inspelningsplatser, som Bruegelsamlingen på Kunsthistorisches Museum i Wien och The Life Drawing Room på the Royal Academy of Arts i London.

I verkets andra del testas ens föreställningsförmåga i beckmörker och bländande ljussken, i ett växelspel mellan en fysisk ledsagare och den egna responsen. Här vill jag inte avslöja mer än att det är en svindlande suggestiv upplevelse, som man vimmelkantig tumlar ut från. Ett förbiilande ögonblick är jag orolig i mörkret, i övrigt fullständigt trygg i okända händer.

”Unknown cloud on its way to Stockholm university” handlar också om delade minnen och tillit men i en öppnare, mer kollektiv form. Här bygger publikens medskapande på ny teknik, en så kallad AI-smartphoneapp, som är gratis men måste laddas ned i förväg (se acceleratorsu.art).

Appen och hörlurar krävs för att man ska få kontakt med ”molnet”, via instruktioner från en ”caretaker”. Alla som vill vara med måste vara på plats strax före solnedgång, på angiven dag och tid. Och dessutom acceptera föreställningen om ett osynligt elektromagnetiskt moln, som samtidigt påstås passera Stockholm och Bangalore i Indien.

Lagringstjänsten Icloud är en självklar association, men här handlar det om ett mer ogreppbart fenomen, vars existens sägs följas globalt via delade artiklar, foton och filmer i sociala medier.

Huruvida detta stämmer är mindre viktigt. För mig blev det en filosofisk-existentiell upplevelse. En ruggigt kall kväll i september, omgiven av värmen från medmänniskor, med huvudet fullt av röster och minnesbilder.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.