Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 15:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-magritte-ger-tankarna-en-ovantad-knuff/

Konstrecensioner

Konstrecension: Magritte ger tankarna en oväntad knuff

Bild 1 av 2 René Magritte, ”La Lampe philosophique” 1936.
Foto: Amos Rex
Bild 2 av 2 René Magritte, ”La Mémoire” 1948.
Foto: Amos Rex

Den berömde belgiske målaren René Magritte är aktuell i Helsingfors nya, spektakulära museum Amos Rex. Sebastian Johans ser en ojämn men sympatisk sökare, som stått sig bättre än andra surrealister.

Rätta artikel

”Livslinjen” är den första Magritteutställningen i Finland och därtill det första egentliga testet för det nybyggda konstmuseet Amos Rex, som breder ut sig i böljande underjordiska salar under funkisikonen Glaspalatset i Helsingfors absoluta centrum.

Amos Rex stängde visserligen sina gamla lokaler på Georgsgatan ett stenkast bort redan 2017 och öppnade de nya i höstas. Men den första utställningen med det japanska multimediakollektivet teamLab var en platsspecifik orgie i interaktivitet och digitala effekter, som svårligen kunde misslyckas. Öppningsutställningen blev också en succé med ständiga köer och över en kvarts miljon besökare.

Det är en betydligt större utmaning att få en konventionell utställning med en konsthistoriskt betydande 1900-talsmålare som René Magritte (1898-1967) att fungera i de nya, spektakulära salarna.

Utställningen är samproducerad med Masi i schweiziska Lugano och bygger på ett föredrag som Magritte själv höll om sin konst 1938. Det är en ganska rak och kronologisk presentation av den belgiska surrealismens superstjärna. 

René Magritte ”La Chambre Découte” 1958 Foto: Amos Rex

Med tidiga intryck från dadaism, postkubism, futurism och tidig abstrakt konst befann sig Magritte i modernismens hetluft redan efter avslutad utbildning i början av 20-talet. Men Magritte var inte en målare med läggning för doktrinära rörelser. Han är för mjuk i kanterna, för fnissig, för poetisk, för ointresserad av de riktigt stora gesterna. Eller för att använda hans egna ord - för filosofisk. 

Magrittes karriär är full av estetiska tvärvändningar. Det gör honom till en sympatisk sökare som aldrig vilade i den uppskattning han fick med sina renodlat surrealistiska målningar mot slutet av 30-talet, då han bland annat deltog i utställningen ”Exposition international du surréalisme”, som Marcel Duchamp och André Breton arrangerade i Paris. Men det gör honom också ojämn.  

Där andra mer programmatiskt lagda surrealister är upptagna med att gräva sig ner i psykets undervegetation för att avslöja det bisarra och outsagda nöjer sig Magritte med vardagsvärlden. Det räcker med att bända på språket eller förskjuta en skala. Wittgensteins språkfilosofi intresserade honom betydligt mer än surrealismens alla vildsinta manifest.

René Magritte, ”La Mémoire” 1948 Foto: Amos Rex

Magrittes mest intressanta verk är i mitt tycke de ordmålningar han gör tidigt i sin karriär. Under några produktiva år i Paris i slutet av tjugotalet målade han en fjärdedel av hela sin produktion. Det är också då han målar den berömda pipan som inte är en pipa. 

Just pipan är inte representerad på utställningen mer än genom ett par teckningar, men väl ett knippe andra verk där Magrittes snirkliga bokstäver lägger sig i bildens innehåll. 

”Les Reflets du Temps” (Tidens speglingar) från 1928, som visar en enkel urtavla och orden ”ciel” (himmel) och ”canon” (vapen), är ett utsökt exempel på hur Magritte ger betraktarens tankar en oväntad knuff.

René Magritte, ”Les Reflets du Temps” 1928. Foto: Amos Rex

Precis som många andra surrealister har Magrittes verk åldrats med varierad värdighet. Våldsam popularitet är inte alltid av godo. Men där merparten av exempelvis Salvador Dalis tekniskt briljanta måleri numera framstår som fångat i ett eget kretslopp med inte så mycket att säga samtiden, klarar sig betydligt fler av Magrittes bilder. Kanske för att han aldrig iklär sig rollen som svulstig sanningssägare utan bara är ute efter att ge det slentrianmässiga vaneseendet en knäpp på näsan.

Det är bra att kontrasterna betonas. Att bara beta av svävande män i plommonstop, gigantiska äpplen, bulliga moln och delar av nakna kvinnokroppar i antika ruiner är inte särskilt meningsfullt när det handlar om så flitigt reproducerade bilder, som dessutom ofta är bättre i minnet från skolboken där man såg dem för första gången.

Under och efter andra världskriget övergav Magritte för några år sin etablerade stil och hängav sig inspirerad av Renoir åt bjärta eskapistiska drömmar, fyllda av sagoväsen och solsken. Ett udda men förståeligt sätt att fly från mörkret i det ockuperade Belgien.

René Magritte, ”Le Retour de flamme” 1943. Foto: Amos Rex

Vache-perioden som följde är ännu en tvärnit där Magritte sökte ett medvetet antiestetiskt måleri som är läckert i sin medvetna avoghet. Och förvånande tidlöst.

Amos Rex underjordiska utställningsrum består av stora välvda salar, där taken även syns som böljande kupoler med stora runda fönster uppe på Glaspalatstorget utanför. 

”Livslinjen” tar egentligen ingen notis om rummen. Det mäktiga innertaket svävar närmast som ett appendix över en konventionell – och effektiv – rumslösning med enkla vita väggar. Det funkar, men de speciella salarna känns en smula förslösade.

Då gör den parallella utställningen med det holländska konstnärskollektivet Studio Drift desto mer av rummen. Lonneke Gordijn och Ralph Nauta arbetar tvärdisciplinärt med konst och teknologi, och strävar liksom Magritte efter att förlösa en poesi som finns i det skenbart vardagliga.  

”Drifter” av Studio Drift. Foto: Stella Ojala

Skulpturserien ”Materialism” bryter exempelvis ner objekt som bilar och telefoner till sina grundläggande beståndsdelar och presenterar dem i skalenliga grupper av fyrkantiga block. Eleganta stilleben på temat materialitet och konsumtion.

Den självklara höjdpunkten är emellertid installationen ”Drifter”, som består av en gigantisk monolit i betong, som tyst svävar omkring i Amos Rex största sal. 

Det gråa containerstora objektet, som faktiskt flyger för egen maskin, kommunicerar vackert med rummets välvda former. Och det runda takfönstret får en upprepning i en myriad runda takplattor, som plötsligt blir synliga. 

Skamlöst publikfriande, visst. Men också rasande snyggt.