Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-majestatiskt-och-mardromslikt-av-charlotte-gyllenhammar/

Konstrecensioner

Konstrecension: Majestätiskt och mardrömslikt av Charlotte Gyllenhammar

Bild 1 av 4 Charlotte Gyllenhammar, ”Sitting Giant”.
Foto: Per-Erik Adamsson
Bild 2 av 4 Charlotte Gyllenhammars ”Kastad/cast” och ”Moderform”.
Foto: Per-Erik Adamsson
Bild 3 av 4 Charlotte Gyllenhammar ”Montage I”
Foto: Per-Erik Adamsson
Bild 4 av 4
Foto: Jonas

Gallerisäsongen har startat i Stockholm och den största utställningen gör Charlotte Gyllenhammar på Galerie Forsblom. Presentationen är både generös och gåtfull, tycker Magnus Bons.

 

En kvinna sitter på en upplyst snurrande plattform, avklädd förutom linne och fotsid underkjol. Drottninglik och samtidigt utsatt. Ur mörkret börjar plötsligt ansiktslösa gestalter kasta fuktig tung gipsmassa på henne. Kvinnan tycks oberörd. Efter en stund är hon helt täckt av gipset, som snabbt stelnar till ett hårt skal. Inkapslad, förvandlad till en skulptur. Kanske är bildstod en bättre beskrivning av den otäcka ritualen? Att betrakta den känns hursomhelst som ett övergrepp. 

Gestaltningen i Charlotte Gyllenhammars nya video ”Cast” utgör en av polerna i hennes stora utställning på Galerie Forsblom: den inneslutna kvinnokroppen, exponerad och fixerad i en form. Gipset som ett hölje av aska. 

En materialiserad tvilling ur filmen presenteras på ett podium i galleriets stora sal, tillsammans med en systerskulptur intill. Eller ”Moderform” som Gyllenhammar kallar henne, efter den tekniska gjuttermen. 

Gipsformen är vänd uppochner, liksom tömd på sitt innehåll, och påminner om en öppen blomkalk. Ett kroppsavtryck i helfigur, inverterad, en negativ gestalt. Jag står på podiet och följer med blicken hur kjolens virvlande fåror avtecknar sig, ner mot huvudets hålrum. 

Tillsammans bildar de två vita kropparna en märklig procession. Riktad mot en tryckt gobeläng som återger en byggnad från franska revolutionen. Döljer sig Marie Antoinette möjligen under gipset i ”Cast”, på väg mot sin avrättning?

Och är det ur ”Moderformen” som utställningens alla barn sprungit? Småttingarna, som påbyltade med overall eller hovdräkt bebor skrymslen och vrår i galleriet. 

”Moderform” Foto: Magnus Bons

Framställningarna av barnet är den andra tematiska polen i utställningen, liksom i hela Gyllenhammars konstnärskap. Ett barn har vuxit till en jätte och satt sig bekvämt tillrätta i ett av rummen. Skalförskjutningen ger barnet större auktoritet, medan överdragskläderna förpuppar figuren. Nu sitter det hjälplös och oförmögen att röra sig med endast en av stövlarna kvar på fötterna. 

Gyllenhammars precisa realism gestaltar skyddslöshet och petrifierad låsning, på ett lika omedelbart som undanglidande sätt. 

Hennes verk rör sig mellan kropp och känsla, mellan konkret gestalt och undflyende aningar. Deras formfulländning för paradoxalt nog med sig en påtaglig och utdragen frånvaro. Ett existentiellt vakuum. Som i ”Fury, flying”, en digital framställning av en skulptur förställande en liggande kvinna klädd i pälskappa. Ytstrukturen buktar både inåt och ut, jag ser djupa avgrunder och ett svårplacerat inre ljus. Det här är bilden av en grav.

Gyllenhammars presentation breder självsäkert och majestätiskt ut sig i galleriets samtliga rum, med flera verk som fortfarande tycks vara under arbete. Avståndet till ateljén blir därför mycket kort, det är som att kliva rakt in i en pågående process. Det är generöst, och jag påminns om Gyllenhammars tidigare utställningar i Milles och Carl Eldhs ateljéer.

I några väldiga fotocollage ser jag med skräckblandad förtjusning grovt sammanfogade kroppar, uppbyggda av förstorade närbilder tagna från Gyllenhammars tidigare skulpturer. Brutala kombinationer av täckjackor och kjolar klär de bortvända gestalterna, ett slags likstela klippdockor. Avpolletterade personer, som från en brottsutredning. 

Den täta stämningen och bildernas avslöjande släpljus får mig att associera till den spanske konstnärskollegan Juan Muñoz. Med honom delar Gyllenhammar fascinationen för en mardrömslik figurativ frysning och en förkärlek för att låta materialens egna färger spela ostört. Hennes utställning går i svart, vitt och grått, kompletterat med collagens toner av guldockra. 

Charlotte Gyllenhammar, stillbild från ”Cast” Foto: Charlotte Gyllenhammar

”Framför en skulptur finns ingen vila”, skrev Muñoz en gång och menade att man oavbrutet måste lyssna till verkets rop på uppmärksamhet. Tyda hur skulpturen ”bebor sitt eget frågetecken”. Hans ord fångar den förunderliga känsla som närheten till Gyllenhammars gestalter framkallar.

I all sin övertygande exakthet bär de på en inneboende gåtfullhet. Erbjuder betraktaren den. Och behåller den samtidigt. Intakt.