Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 03:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-miljohot-och-nyktert-drommande-pa-istanbulbiennalen/

Konstrecensioner

Konstrecension: Miljöhot och nyktert drömmande på Istanbulbiennalen

Bild 1 av 4 Chris Jordan, ”Albatross”.
Foto: Magnus Bons
Bild 2 av 4 Glenn Ligon, ”Untitled (29 Ekim 2023)”.
Foto: Sahir Ugur Eren
Bild 3 av 4 Ozan Atalan, ”Monochrome”.
Foto: Sahir Ugur Eren
Bild 4 av 4 Eva Kotátková, ”The Machine for Restoring Empathy”.
Foto: Sahir Ugur Eren

Istanbul är värd för en betydelsefull internationell konstbiennal. Magnus Bons har sett den 16:e upplagan, som är splittrad men innehåller lysande verk om hoten mot miljön.

I sanden ligger en död albatross, endast benknotor och några tufsiga fjädrar återstår av den stora fågelns kropp. Magen är fylld av plastbitar och kapsyler, albatrossen liksom sprängd inifrån. 

Fotografen Chris Jordan visar hur våra sopor dödar – i en helt annan del av världen. Bilderna är från en ö nära Hawaii, och på Istanbulbiennalen ingår de i en utställning i utställningen av Feral Atlas, ett kollektiv av vetenskapsmän och konstnärer som vill uppmärksamma effekterna av antropocen. Här ingår även ett foto ur svenskan Helene Schmitz serie om invasiva växter i södra USA.

Ålar i glas av Charles Avery. Foto: Sahir Ugur Eren

Albatrossen blir ändå symbolisk för biennalens titel – ”Den sjunde kontinenten” – som avser en väldig landmassa av plastsopor som flyter omkring i Stilla havet. Fem gånger större än Turkiet. Och här finns mer på miljötemat: ett skelett av en vattenbuffel, en modell av uttorkade flodfåror och dokumentation från återvinningsverk. Alla med anknytning till Istanbul, där djur och vattendrag går under på grund av stadens expansion.

Verken är alltför enkla och städade för att riktigt svida i skinnet. Men ändå intressanta, genom att de tycks peka ut en gräns för vad som i dag går att visa officiellt i Turkiet. En avlägsen flytande kontinent av plast är tillräckligt abstrakt att reflektera kring, i jämförelse med till exempel turkisk inrikespolitik. Jag konstaterar att här inte finns någon konst om det. Eller så är det just frånvaron av den, politiken alltså, som konsten speglar?

En mer existentiell anknytning till Istanbul ger Glenn Ligon prov på. I en sliten 1800-tals byggnad visas en film där författaren och aktivisten James Baldwin besöker staden på 1960-talet. Mot den ställer Ligon nytagna filmbilder från Taksim-torget, platsen där stora protester mot regimen ägde rum för några år sedan. Tillsammans med atmosfärisk jazzmusik skapar ett av Ligons typiska neonverk en mångfacetterad situation. Lysrören skriver ut ett datum framåt i tiden, 29 oktober 2023, då republiken Turkiet firar 100 år. Men neonet är inte tänt. En liten, oroväckande gest.

Ylva Snöfrid, ”Fantasia”. Foto: Sahir Ugur Eren

Curatorn Nicolas Bourriaud vill egentligen något mer än att bara diskutera hotet mot miljön. Jag uppfattar hans sjunde kontinent som mer inomvärldslig, eftersom många verk just presenterar egna världar. Charles Avery visar en rätt oemotståndlig installation av ett stånd på en fiskmarknad. Med ålar i glas! Medan Ylva Snöfrid, den andra svensken i biennalen, målar sig vidare ner i en verklighet parallell till vår. Hennes symmetriska bildvärld är stram och utsvävande, illusoriskt gäckande men svår att tränga igenom. 

Större behållning får jag av att vandra runt i Eva Kotátkovás fantasifullt flödande installation med utklippta former i tyg och papper. Färgmässigt sammanhållet i blått, rött och vitt framställer hennes karnevalståg av fågelnäbbar, ormar och skjortärmar ett närmande mellan människa och djur. Nyktert drömmande söker hon efter utseendemässiga överensstämmelser. Och ömsesidig förståelse.

Geografiskt är biennalen lättmanövrerad. Den största delen visas i ett blivande konstmuseum, med en sällsynt ospännande och brutal arkitektur. Som ett antal containrar lagda på varandra, hopbundna med gångbroar. Valet av byggnad är en kompromiss, egentligen skulle denna del visats i en stor hangar, men planerna fick skrinläggas eftersom asbest upptäcktes i hamnen.

Fast att biennalen känns splittrad beror nog mer på att många av verken är svaga, till innehåll och utförande. Men även om Bourriauds biennal som helhet inte övertygar, finns, som sagt, enskilda lysande undantag. 

En sådan koncentrerad bild är Pia Arkes bearbetade karta över Grönland. Några blyertslinjer agerar transportvägar. Halvt beslöjad bakom en tunn pappershinna och bland hennes andra collage med familjebilder sitter kartan för sig själv på en vägg. Raffinerad kritik mot Danmarks exploatering och oåtkomlig vision i ett. Ibland blir en bild en hel kontinent.