Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 02:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-nancy-speros-bilder-praglas-av-bade-fest-och-fasa/

Konstrecensioner

Konstrecension: Nancy Speros bilder präglas av både fest och fasa

Bild 1 av 4 Nancy Spero, ”Maypole: Take no prisoners II”, 2008.
Foto: Kalle Sanner
Bild 2 av 4 Nancy Spero, Artaud Painting – “Les choses n’ont plus d’odeur…”, 1970.
Foto: Fabrice Gibert
Bild 3 av 4 Nancy Spero, ”P.E.A.C.E., Helicopter, Mother + Children”, 1968.
Foto: © The Nancy Spero and Leon Golub Foundation for the Arts
Bild 4 av 4 Nancy Spero, från verket ”Black and Red III”, 1994.
Foto: © The Nancy Spero and Leon Golub Foundation for the Arts

Den legendariska feministen Nancy Spero tillägnas en retrospektiv på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Trots amerikanskans ramaskri mot världens orättvisor blir Magnus Bons upplyft.

Jag går omkring bland en kör av bilder. Bilder fyllda av en exalterad tystnad, av ljud som dött ut. Hovrande helikoptrar släpar på sårade kroppar, utskurna huvuden med gapande munnar, men också budskap om fred och dansande gestalter som elegant rör sig bland handtryckta textremsor. Färg som sprakar av besk svärta. Där finns en smittande rörelsefrihet, och en tydlig struktur. 

Den amerikanska konstnären Nancy Speros retrospektiva utställning ((hon avled 83 år gammal 2009 ) är lika mycket en kaotisk kakofoni som en kontrollerad koreografi. Samtidigt blodig nutidskrönika och mytologisk berättelse. De höga rena salarna på Akvarellmuseet lyfter Speros bilder, som klättrar mellan golv och tak. 

De grafiska och luftiga verken på papper sänder ut ett ramaskri riktat mot världens orättvisor och övergrepp. Talar om Vietnamkrigets skoningslöshet och sexuellt våld mot kvinnor. Det borde vara utmattande att se – istället blir jag upplyft. Hur lyckas Spero med det balansnumret?

Svaret ligger inbäddat i den fantasirika gestaltningen. I motståndsbilder präglade av lekfullhet, lätthet och rytm. Verken liknar ett slags långsmala bildrullar uppbyggda av ett rikt varierat alfabet av kroppar som återanvändes om och om igen. I detta kartotek av tecknade och tryckta figurer ser jag insektslika akrobater och arkaiska gudinnor som dansar med dildor i händerna. Utmanande och njutningslystna, återuppståndna från det grekiska vasmåleriet. Och en urmoder utan både armar, ben och huvud – ändå en kraftfull och oberoende kroppsform. 

Speros symboliska mångtydighet rymmer både ursinne och eufori. Samtidigt. Hennes motsägelsefulla gestaltningsförmåga är kanske allra tydligast formulerad i den vassa tungan som sticker ut ur kvinnornas öppna munnar. Jag läser den både som tal och kvävning. Ett svärd och på samma gång gränslös extas. 

Figurerna svävar i papperets gulvita rymd, i en besjälad tomhet där Spero parallellt också arbetade med text. Ordbilder som berättar om stympningar och politisk tortyr. De maskinskrivna texterna är hämtade från dagstidningar och utformade som nyhetstelegram, ett fragmentariskt kollage av ålderdomliga meddelanden. 

Spero är en feministisk legendar vars anseende bara växer i konstvärlden. Men det dröjde innan hon fick uppmärksamhet. I början av 1970-talet var hon med och startade det kollektiva galleriet AIR (Artists in residence) enbart för kvinnor. Hon gick strejkvakt utanför Whitney Museum i protest mot museets sneda könsfördelning och från 1974 framställde hon enbart kvinnliga figurer i sina verk. Historiska, mytologiska, samtida – allt ifrån antika avbildningar till dagens massmedier. Tiden snabbspolas i pappersfreskernas flytande skeende.

I det sena verket ”Maypole. Take no prisoners” hänger avhuggna huvuden i färggranna band runt en hög påle. Svärmen av hålögda kranier dinglar i en bloddrypande ring, som i likstel dans. Det är teckningar överförda till figurskuret aluminium, ursprunget är en av Speros Vietnambilder.

Jag har sett ”Maypole” installerad flera gånger. Den första och också den starkaste upplevelsen var på ett galleri i London för över tio år sedan. Då gick majstången genom taket, spetsen borrade sig upp till nästa våning. Som jag minns det. 

Det är en märklig syn även på Akvarellmuseet. Fest och fasa om vartannat.