Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 01:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-naturmystik-och-djurplastik-pa-moderna-i-malmo/

Konstrecensioner

Konstrecension: Naturmystik och djurplastik på Moderna i Malmö

Bild 1 av 5 Anne Duk Hee Jordan, ”Ziggy and the Starfish”
Foto: Anne Duk Hee Jordan
Bild 2 av 5 Vy från ”Sensing nature within”
Foto: Helene Toresdotter
Bild 3 av 5 Stillbild ur Shimabukus film om snöapor i Texas
Foto: Shimabuku/ Moderna Museet
Bild 4 av 5 Ingela Ihrman, ”Jättemusslan”
Foto: Marte Edvarda Tidslevold
Bild 5 av 5 Christine Ödlunds monstreaplantor på Moderna museet Malmö
Foto: Helene Toresdotter /Moderna Museet

”Sensing nature from within” på Moderna museet i Malmö speglar ett ekologiskt uppvaknande. Spretigt men med flera fascinerande verk, tycker Dan Jönsson.

Kanske får vi aldrig veta ens om signalerna går fram. I Christine Ödlunds ”Elektroakustiska aspekter av människa och växt” försöker en maskin med enkla ljud få kontakt med ett par monsteraplantor vars rötter frilagts från jord. Det är där nämligen, i rotändarna, som växterna enligt vissa forskare har sina tal- och hörselorgan. Stämmer teorin bör plantorna kunna svara på ett sätt som vi med teknikens hjälp eventuellt kan överföra akustiskt. Och även om Ödlund hittills inte lyckats uppfånga något svar under de år hon utfört sina försök, så är ju försöken i sig lika hisnande som den där platinaskivan som skickades iväg på sjuttiotalet i jakt på utomjordiskt liv.

Och som Carl Sagan uttryckte det: frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro. Moderna museets ”Sensing nature from within” fångar upp en tankeströmning som vuxit sig stark i spåren av den sista tidens breda ekologiska uppvaknande. Inte minst i konsten har vi sett ett flöde av utställningar som tematiserar olika trans- och posthumanistiska idéer om växters själsliv, utommänsklig kommunikation och interekologiska relationer. Kan träd känna sorg? Förstår fåglar abstrakta begrepp? Har floder rättigheter?

Som det mesta i genren kräver denna utställning en del av sin publik. Där Ödlunds experiment blir en sorts fascinerad karikatyr av naturvetenskapens på en gång trevande och precisa metodik drar Hanna Ljungh det mot magin i sitt ”Kuriosakabinett”. I små glaslådor förevisar Ljungh den mängd jordartsmetaller – litium, bor, molybden – som varje människa går runt med i sin kropp. I några större skulpturer, med drag av väldiga antenner eller kättingar, utökas materialet till att omfatta allt järn som finns i Kirunas befolkning, och all koppar i Gällivares. Så kan det se ut: bandet mellan gruvindustri och människoliv reducerat till det mest basalt materiella.

Stillbild ur ”Forest Law” av Ursula Biemann och Paulo Tavares Foto: Ursula Biemann/ Paulo Tavares

Om Ljungh och Ödlund alltså ger naturmystiken en vetenskaplig förklädnad gör Anne Duk Hee Jordan raka motsatsen i sin psykedeliska ambientlounge för sjögurkor och andra blötdjur. Till de mer utspejsade inslagen hör också Ingela Ihrmans performance som jättemussla, som utförs senare under utställningsperioden. Gränsen mot andra existensformer utforskas här genom identifikation, snarare än analytisk distans.

Så långt är det här en utställning som med viss skärpa visar hur dagens konst gestaltar sina svar på samtidens djupekologiska skifte. Jag hade föredragit om den koncentrerat sig på det, istället för att som nu ägna halva utrymmet åt att sprida perspektiven åt alla möjliga håll. 

Här finns inte bara Tuija Lindströms nakenbaderskor och Cecilia Edefalks Marcus Aureliusskulpturer, utan också en filmessä om Rabindranath Tagore (av The Otolith Group), samt en dokumentär om ursprungsbefolkningens miljökamp i Amazonas. Bland annat.

Hälften hade varit nog. Hälften hade rentav varit bättre. Men väldigt fin är Shimabukus film om de japanska snöaporna som nära femtio år efter att deras förfäder förflyttades till Texas öken får en plötslig liten snödriva att minnas i. Försiktigt närmar de sig det okända, skräms bort av kylan, dras tillbaka gång på gång.

En nykter, och just därför så gripande elegi över vår smältande planet.