Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-nina-roos-maleri-ar-en-egen-verklighet/

Konstrecensioner

Konstrecension: Nina Roos måleri är en egen verklighet

Bild 1 av 3 Nina Roos, ”Risk (Skepnad II/Skepnad I)”
Foto: Daniel Zachrisson
Bild 2 av 3 Nina Roos, ”A Thin White Line Cuts the Space”
Foto: Daniel Zachrisson
Bild 3 av 3 Nina Roos ”Crimson (anteckningar)”
Foto: Daniel Zachrisson

Den postmoderna, finländska målaren Nina Roos ställer ut nya serier på Lunds konsthall. Utställningen är bitvis knepig men får liv och nerv av känslan av att allt kan brista, skriver Dan Jönsson.

Rätta artikel

Det är ofta svårt att säga var målningarna börjar och slutar i Nina Roos utställning på Lunds konsthall. Inte för att de avviker till formen, tvärtom – men dukarna och ramarna är här och var infällda i rumskonstruktioner som målats i rött och gult, och väggarna mot ljusgården har färgats ljust blå.

Är detta viktigt? Svårt att säga, det också. Roos måleri har en förmåga att knäppa till om sig, utföra demonstrativa gester på ett liksom bortvänt sätt. Exempelvis göra gränsen mellan målningen och rummet otydlig sådär i förbifarten.

Men betydelse har det förstås. Som en av Nordens främsta målare i den postmoderna generationen har Nina Roos ägnat mycket av sitt konstnärskap åt att utmana traditionella förväntningar på den målade bilden – vad gäller representation, ytmässighet, avgränsning och kanske framför allt: autonomi. För att så till slut, tycker jag mig se här, nå varvet runt och landa i en ny idé om just måleriet som en egen verklighet. Inte nödvändigtvis avgränsad, men annorlunda.

Och alltså bitvis rätt knepig att komma åt. Här i Lund tvingas besökaren genast in i den specialbyggda väggkonstruktion som av entréhallens luftiga rymd gör en trång passage, där målningarnas sköra ytor framträder som viskningar mot väggarnas mättade, monumentala färgsättning. 

Här finns referenser till en synlig verklighet – ett slags tunna linor eller trådar skär genom bildplanen och förankrar dem i den tredimensionella illusionen. Om än svagt: jag får ett intryck av att dessa trådar, och knutarna som binder samman dem, när som helst kan brista och få hela rumsupplevelsen att upplösas.

Denna bräcklighet ger utställningen liv och nerv. Bildernas rumsligheter kan se nog så stadiga ut, samtidigt som deras hudlika färgsättning och illusoriska återgivningar av papperstussar, tejpbitar, tunna hinnor och brutna kvistar leder tanken till något flyktigt och organiskt, godtyckligt och provisoriskt.

Det bågnar och knakar. Men det håller samman.

En konstruktivism för vår osäkra tid.