Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-nostalgi-och-nyttig-historielektion-pa-nationalmuseum/

Konstrecensioner

Konstrecension: Nostalgi och nyttig historielektion på Nationalmuseum

Bild 1 av 8 Johan Fowelin, Utan titel, från Berlin 1989. (Något beskuren.)
Foto: Johan Fowelin
Bild 2 av 8 Interiörbild från ”1989”, Nationalmuseum (med Cecilia Edefalks målning ”En annan rörelse” t v)
Foto: Anna Danielsson
Bild 3 av 8 Ingrid Orfali, ”The Sucker”, 1989
Foto: Ingrid Orfali
Bild 4 av 8 Interiörbild med fotografier och politiska affischer från ”1989” på Nationalmuseum
Foto: Anna Danielsson
Bild 5 av 8 Jean-Claude Coutausse, demonstration i Prag den 25 november 1989.
Foto: Jean-Claude Coutausse
Bild 6 av 8 Guerrilla Girls, ”Måste kvinnor vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum of Art?”, 1989.
Foto: Guerrilla Girls
Bild 7 av 8 Röstaffosch, Tomasz Sarnecki, ”Sheriffen, 4 juni 1989”.
Foto: Victoria & Albert Museum, London.
Bild 8 av 8 Jeff Koons ”Art Magazine Ads” på Nationalmuseum
Foto: Anna Danielsson

För trettio år sedan, 1989, föll Berlinmuren. Hur denna politisk omvälvande tid påverkade den visuella kulturen skildras i Nationalmuseums stora höstutställning. DN:s Bo Madestrand blir nostalgisk.

1989 har beskrivits som ett av de viktigaste årtalen i modern historia – på goda grunder. Berlinmuren rasade, studentprotesterna på Himmelska fridens torg i Peking ledde till en massaker, Michail Gorbatjov lät Sovjetunionen braka ihop, Irans andlige ledare Khomeini utfärdade en dödsdom över författaren Salman Rushdie, presidentparet Nicolae och Elena Ceaușescu avrättades i Rumänien och jag själv läste konstvetenskap på Stockholms universitet.

Jag skojar förstås, men för oss som var med under den här epokgörande perioden kan det vara svårt att hålla isär de stora världshändelserna från personliga upplevelser. Nationalmuseum är naturligtvis fullt medvetna om det när de nu öppnar sin stora utställning om ödesåret 1989 – trettio år senare är händelserna på en gång tillräckligt nära i tiden och tillräckligt avlägsna för att locka fram en nostalgisk känsla hos den lite äldre publiken. För yngre generationer fungerar den som en nyttig historielektion.

Att sätta ihop en utställning kring detta omvälvande år, då historien tycktes ta slut och därefter starta om, måste på en gång vara oerhört enkelt och oerhört svårt. Dramatiken i de gryniga nyhetsbilderna har man så att säga gratis, men hur kan man bäst väva ihop tidens politik, konst, design, musik och mode i ett sammanhållet narrativ?

Enkelt är det inte, och Nationalmuseum har uppenbarligen varit tvungna att ta en del genvägar. Eftersom många emblematiska verk från tiden är svåra att låna in har man fått hålla till godo med sådant som redan finns i samlingarna eller inom nära räckhåll, vilket förstås begränsar urvalet.

Det är förmodligen också förklaringen till att utställningen till så stor del bygger på fotografier. Det handlar dels om nyhetsbilder från framför allt revolutionens Östeuropa, dels om halvdokumentära bildprojekt av kända fotografer som Boris Michailov, Nan Goldin, Susan Meiselas och Lars Tunbjörk. Den senare är ju en av Sveriges främsta fotografer genom tiderna, men eftersom flera av bilderna nyligen visades i en stor retrospektiv på Fotografiska känns det som en väl enkel lösning.

Utställningen är uppdelad i ett antal stationer, organiserade utifrån geografi och genre. I det första rummet finns huvudsakligen nyhetsfoton och en samling politiska affischer från gamla Östeuropa, in till vänster berättas om apartheids sönderfall i Sydafrika, i ett litet mellanrum har väggarna tapetserats med gamla skivomslag från 1989. Därefter följer konstverk av bland andra Barbara Kruger och det feministiska kollektivet Guerrilla Girls, och slutligen kliver man in i en stor stal med möbler och andra designobjekt från tiden.

Det är en logisk och tydlig struktur, men också lite tråkig. Det är som om Nationalmuseum visar två utställningar parallellt, en om samhället, berättad genom fotografier, och en om tidens konst och design. Förmodligen hade resultatet blivit mer dynamiskt om man vågat blanda genrerna och tydligare gestalta hur politiken och konsten samverkar i tvinnandet av historiens trådar.

Med undantag för de reservationerna finns förstås mycket att stanna till inför i utställningen, oavsett om det är ett kärt återseende eller en nyupptäckt. Guerrilla Girls affischer är visuellt slagkraftiga och politiskt vassa, som skapta för vår tids Instagram-snabba kommunikation. Ingrid Orfalis på en gång sensuella och skrämmande bild av ett rött läppstift i ett hajkranium är en svensk postmodern klassiker, även om det varit påtagligt tyst om dess skapare sedan dess.

Andres Serrano, ”Immersion (Piss Christ)”, 1987. Foto: Andres Serrano

Thomas Sandell och Jonas Bohlins restauranginredning för Rolfs kök i Stockholm är en av få interiörer från tiden som lämnats i stort sett orörd, och har tålt tidens tand extremt väl, liksom Andres Serranos hädiska foto ”Piss Christ”, där ett krucifix sänkts ner i konstnärens eget urin.

Annat har förstås åldrats sämre. Tracey Moffatts iscensatta, högblanka cibachromebilder kändes nyskapande när de först presenterades, men ter sig i dag manierade och banala. Ron Arads och Philippe Starcks lekfullt postmoderna, men aningen pompösa möbeldesign sammanföll med högkonjunkturens sista suck, och ersattes snabbt av Jasper Morrisons nyenkla, minimalistiska design. I Paris protesterade den belgiske modeskaparen Martin Margiela mot tidens glamourösa lyxdesign med en mer konstnärlig och konceptuell kollektion, presenterad på en övergiven lekplats i Paris utkanter.

Det var på alla sätt en brytningstid. Kommunismen föll, demokratin segrade. Det postmoderna tillståndet ledde till en uppgörelse med alla gamla sanningar. En författare valdes till president i Tjeckoslovakien. Apple presenterade sin första bärbara dator. Första avsnittet av ”Seinfeld” sändes i amerikansk tv.

Trettio år senare har vi delvis halkat in i välbekanta hjulspår. Återigen bygger presidenter murar mellan nationerna, fascismen är på tillväxt, de gamla öststaterna börjar än en gång likna åsiktsförtryckande diktaturer. Är det då så konstigt om man blir lite nostalgisk till sinnet?

Barbara Kruger, ”Untitled (Your Body is a Battleground)”, 1989. Foto: Jochen Arentzen, Courtesy of the artist and Sprüth Magers.