Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-polemik-om-vara-offentliga-rum-pa-marabouparken/

Konstrecensioner

Konstrecension: Polemik om våra offentliga rum på Marabouparken

Stillbild ur Lisa Torells video ”Trottoaren, ett mästerverk”. Foto: Humle Rosenkvist

Tre parallella utställningar på Marabouparkens konsthall behandlar det offentliga rummet. Intressant om en akut fråga, tycker Julia Svensson.

Rätta artikel

Innanför entrén till Marabouparkens konsthall står två ready mades. En grön sandlåda, en sådan för sandning om det blir isigt. Och en stol, som inte är avsedd att sitta på. 

När Lisa Torell (f 1972) tar upp det offentliga rummet påminner det om politisk aktivism. De flesta av hennes verk på utställningen är vad hon kallar In situ-souvenirer, det vill säga videoupptagningar av performanceverk. Hon talar om tillgänglighet och mänskliga rättigheter och ifrågasätter stadsutvecklingsprojekt.

Från den stora salens tak hänger vita plastskynken med sprayade symboler, såsom rullstolssymbolen. Intill visas titelverket ”Trottoaren, ett mästerverk”, en video från en ”etnografisk promenad” i Tromsø. Under vinterhalvåret syns varken äldre eller funktionshindrade ute i staden på grund av trottoarerna. 

Med miljövänlig kalkspray markerar Torell där det är svårt att bromsa eller lätt att halka och där varningsskyltar behövs. Hon går i polemik med pågående stadsutveckling och de hippa arkitekterna Raumlabor från Berlin, som anlitats för att skapa attraktivitet. Ett arbete hon menar fokuserar mer på nöjen än på basal välfärd, som vettiga trottoarer. 

Min största behållning av Torells videor, förutom att de är meditativa, underhållande och vackra, är detaljerna hon synliggör. Videorna är en del av hennes avhandling ”Potential of the Gap” (2018). Där undersöker hon hur ”glapp”, som en spricka i asfalten, är oönskade tillstånd men samtidigt synliggör något större. Det handlar om att ge perspektiv på välfärden, att se saker som de flesta människor skulle avfärda som banala och ointressanta eller ta för givna. 

I verket ”Riksväg 25, delat samhälle innebär en gemensam skuld”, tar hon hand om sådant som försummats på några platser i Småland. Sprickor i asfalten. Smutsiga butiksfönster. I ett annat verk målar en pensionerad målare om ett staket i Gdansk, en stad med hög arbetslöshet där politikerna vill locka nya invånare med pengar men samtidigt använder ”autenticitet” som säljknep.

Bällstaån. Foto: Marika Troili

Den kritiska tonen följer med in i Marika Troilis rumsinstallation ”Vattennära rekreation”. Troili tar sig an planerna för Bällstaån, som rinner genom Sundbyberg, Solna, Järfälla och Stockholm.

Utgångspunkten är de fyra kommunernas översiktsplaner, placerade i en monter humoristiskt överströdda med superfood-livsmedlet nässelpulver. I dem målas magnifika visioner om ån upp. ”Vattennära rekreation” ska sälja de framtida bostadsrätterna.

Från taket hänger dunkar med åvatten. En briljant iscensättning, lukten talar för sig själv. Vattnet i Bällstaån är otjänligt. 

På ett podium ligger en bit trädstam där en bäver varit framme. I stadsbyggandet kan de många bävrar som bor vid ån ta stryk. Bävern är, liksom nässelpulvret, en talande symbol för människans kamp mot naturen.

En trappa upp har kollektivet Vem äger staden fått tillgång till konsthallens Gästrum. Kollektivet har kartlagt Stockholms köpcentrum. De uppehåller sig kring invånarnas rättigheter i dessa offentliga rum, och de respektive ägarnas förhållningssätt till demonstrationstillstånd framstår intressant nog som minst sagt luddigt. Ett viktigt arbete kring var demokratin brister.

Demokrati är den minsta gemensamma nämnaren för de tre utställningarna, som alla fördjupar och utvidgar den allt mer akuta frågan om omsorg och rättigheter i det offentliga rummet.