Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-26 03:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-rahel-belatchew-pa-carl-eldhs-ateljemuseum/

Konstrecensioner

Konstrecension: Rahel Belatchew på Carl Eldhs Ateljémuseum

Bild 1 av 3
Foto: Urban Jörén
Bild 2 av 3
Foto: Urban Jörén
Bild 3 av 3

Ett riktigt lyckokast att bjuda in den prisbelönta arkitekten Rahel Belatchew att gå i dialog med Carl Eldh med modeller, objekt, idéskisser och fotografier, skriver Jessica Kempe. 

Det var ingen tillfällighet att också nationalskulptören Carl Eldh ville placera sin ateljé på ett klippberg. År 1919 stod Ragnar Östbergs ateljébyggnad färdig på toppen av Bellevueparken, mitt emellan Norrtull och Roslagstull. På Herserudsklippan rakt över Värtan tronade redan Millesgården, uppförd 1908.             

Genom åren har Carl Eldhs Ateljémuseum låtit kvinnliga skulptörer gå i närdialog med Eldhs förskönande kvinnobilder, vitalistiska ynglingar och monument över Branting, Strindberg och Fröding. Men också med Eldhs andra och skörare sidor, hans arbetarbakgrund och inkännande realism.  

I år firas Ragnar Östbergs hundraåriga ateljébyggnad med arkitektur. Eller snarare skulptural arkitektur. Att nu bjuda in den prisbelönta arkitekten Rahel Belatchew är ett lyckokast. I omvärlden är hennes Stockholmsbaserade arkitektkontor med den experimentella studion Belatchew Lab känt för sina visionära samhällsfastigheter, hållbarhetsprojekt, träfasader och hantverksmässiga kvalitet. Men här i Carl Eldhs belamrade arbetsrum ryms förstås inte storskaligheten. Istället presenteras Belatchew i små format: i modeller, objekt, idéskisser och fotografier. Det tar ett tag att hitta fram till Belatchews uttryck. Då gör Eldh, Östberg och Belatchew varandra synliga.

Med sin uppväxt i Etiopien, Sovjetunionen och Sverige och  studiebakgrund i bland annat Paris och Tokyo mixar Rahel Belatchew influenser från alla håll. Tensta Torns pixelmönstrade fasad i himlens och gräsets färger har redan blivit ett landmärke. Florahuset i Midsommarkransen är under uppbyggnad. ”Discus” i Nacka centrum står på tur.

Också Ragnar Östberg blandade djärvt: antikt med gotiskt, islamskt med germanskt. Stockholms stadshus (1923) är inte särskild svensk. Inte Carl Eldhs ateljébyggnad heller. Den är både bruntjärad stuga, tempel och renässanskt palats. I rotundan med kopparkupol betraktar jag en liten modell av Belatchews idéprojekt ”InsectCity/BuzzBuilding”. Den liknar en vit insektspuppa, donut och zenbuddistisk lykta. Först i katalogen förstår jag dess tänkta funktion. Att mitt i staden fungera som insektsfarm för vildbin, syrsor och andra insekter – i syfte att göra Stockholm självförsörjande på protein.   

Med Martin Rörbys katalogtext vecklar Belatchews ärende långsamt ut sig. Med ens ser jag hur Eldhs skulptur förenar tron på motståndets och kulturens kraft. Liksom sorgens. I Rahel Belatchews och Ragnar Östbergs arkitektoniska verk finns samma dubbelrörelse: den ena optimistiskt riktad uppåt mot himlen och världen, den andra solidariskt vänd neråt mot marken, människorna och växtligheten. I Belatchews förslag att täcka Södermalms Söder Torn med ett vajande landskap av vita elproducerande kompositstrån möts konst, arkitektur och elkraft i samma byggnad.

Utanför Carl Eldhs kolonnprydda entré slår jag mig ner i Belatchews platsbyggda träpaviljong ”Bris”. De ljuslaserade takribborna böljar Hokusaiskt våglikt, dess trekantiga former skickar en hälsning till ateljébyggnadens tympanonfält. Som att ha varit på en resa, tänker jag på min väg nerför berget och rakt ut i bilrondellen.