Det är ljuset som lurar en. I den italienska ungrenässansen verkar det alltid vara soldisig juniförmiddag, ett par timmar efter ett lätt regn. Tillsammans med de avklarnade gestalter som står i idealstäder och -landskap, där alla perspektivlinjer är matematiskt exakta, skapas intrycket av stabil och fullständig klarhet.

Som om renässansen inte hade något att dölja.

På Royal Academys ”The Renaissance Nude” är det lätt att gå på det, till exempel inför Cima da Coneglianos ”Den helige Sebastian” från runt 1500. Himlen är blå, i bakgrunden syns Castel Sant'Angelo, så vi befinner oss alltså i Rom och där står martyren med Jim Morrison-hår i en nonchalant pose. Han ser inte speciellt plågad ut men så är han penetrerad av blott en pil, i låret. Det brukar vara fler. Höftskynket döljer lite mer än Antonella da Messinas tolkning av samma motiv intill, där helgonet bär vad som liknar vita tajta Speedos, men det hjälper inte. 

Cimas Sebastian verkar bjuda ut sig snarare än dö martyrdöden. Agnolo Bronzinos tolkning av motivet förhåller sig på samma sätt – den nakna huden verkar viktigast, pilen i helgonets sida är mest en marginalnotis.

Det är en ny tid som börjat, en värld där nya rikedomar växer fram genom handel och banksystem. Konstnärer från ungefär 1400 och framåt lät sig inspireras av antiken och hade en rad nya tekniker att ta till, testa och utveckla. 

Det är därför måleriet ser ut som det gör med sin svalt friska realism. Under ytan däremot pågår ett uppror av motstridiga signaler. Vad är det som händer? Sankt Sebastian som verifierad gayikon till exempel ligger flera hundra år framåt i tiden.

Eller? Ämnet smyger sig på. Ett träsnitt av Albrecht Dürer visar en badhusscen som fullständigt dryper av homoerotik. Luca Signorellis intresse för unga manskroppars skulpturala kvaliteter tycks vara på Robert Mapplethorpe-nivå.

Det är alltså den nakna människokroppen som är temat för den här fina, koncentrerade utställningen. Verken sträcker sig från det upphöjt estetiska till det mer sinnligt kroppsliga, och den laddade blicken är under renässansen naturligtvis inte förbehållen mäns kroppar. Precis som under resten av konsthistorien är de nakna kvinnorna legio; från franska tideböckers avbildningar av Bibelns Batseba fram till Rafaels ”La fornarina” och Tizians ”Venus Anadyomene” spinner sensualismen trådar. 

Efter några varv genom salarna börjar man vackla, för det är något gäckande över alltihop. Är religion, moral och mytologi enbart svepskäl för att få måla naken hud? Är det nakna den kittlande huvudsaken även i tortyrscener med Kristus eller helgon som särskilt konstnärer norr om Alperna excellerade i? Är något alls vad det ger sig ut för att vara? 

Renässanskonstens motstridiga signalerande visar att den verkligen innebär något nytt. Symbolspråket är inte på plats än, det håller på att prövas fram. Botticellis ”La primavera” saknas på utställningen men är det snåriga paradexemplet som lär hålla konsthistoriker sysselsatta till tidens ände. 

Den florentinska miljön under den här tiden präglades av öppenhet och läckage mellan olika intellektuella miljöer och traditioner. Nya tankar uppstod i dessa möten och krockar på ett sätt som inte skedde i klostren och inte heller på universiteten, hur sofistikerade de än var, under det vi kallar medeltiden.

En av de märkligaste renässansmålningarna över huvud taget är med på utställningen. Den attribueras numera till Jacometto Veneziano och tillhör Gemäldegalerie i Berlin men jag har aldrig sett den där. Pannåns framsida är ett ganska ordinärt porträtt av en sannolikt tysk man i pälsbrämad mantel, med en fluffig page och prydlig lugg. Han ser framgångsrik ut. 

På baksidan däremot, för det här är en dubbelmålning, finns något helt annat. Vi tittar in i ett rum där ett naket par står tätt samman på golvet. Han håller handen på hennes ena bröst, hon ser sig i en liten spegel som hon håller i. Drömkvaliteterna är så starka att det kunde ha varit en 400 år yngre surrealistmålning.

På ena sidan en köpman, på andra ett fruset ögonblick av erotisk laddning. Att säga att det här konstverket är den nakna sanningen om renässansen vore att ta i. En blixtbelysning av dess dubbelspel är det definitivt.

Nils Forsberg är chefredaktör för Konstperspektiv och ny medarbetare i DN Kultur.