En liten orange jolle guppar på vad som liknar en mindre sjö i en höstklädd skog. I båten balanserar en kvinna iklädd bikini eller underkläder. Gestalten har virat en vit filt omkring sig, och i tolv bilder interagerar hon med tygstycket som om det gällde en besvärjande koreografi eller bara försök att skyla sig.

Bildsviten ”The Agitator” är utförd i olja på papp, och de förhållandevis små bilderna täcker en långvägg i Konstakademiens stora sal. Det är det första som publiken möter på Sara-Vide Ericsons ”Interior ambush”. 

I stort sett varje gång jag möter nya verk av Sara-Vide Ericson har hon tagit ytterligare ett kliv i sitt konstnärskap. Blivit säkrare, mer tekniskt driven, ännu mer sin egen. 

Ändå har hon laborerat med samma verktyg länge: tvetydigheten, kroppsligheten, de veckade och suveränt återgivna textilerna, den bekanta men vagt främmandegjorda naturen och objekten som så tydligt blir bärare av en gäckande betydelse. Allt finns med i den magnifika utställningen, som med en känslig hängning breder ut sig i tre salar.

Sara-Vide Ericson har identifierat sina redskap, och kanske är det därför hon så konsekvent fortsätter att bli bättre. 

Det är en direkt fysisk upplevelse att stå inför hennes måleri. Konsthistorien är alltid nära men verken bär ändå en känsla av akut samtid, som Therese Bohman skriver i en utställningstext.

Vid sidan av den ovan nämnda bildserien dominerar stora verk. Ormar, piskor, kala skulpturala objekt, skogsstigar och höganäskrus märks bland motiven och med konstnärens fascination för att närgånget betrakta kroppen skulle helheten kunna kantra och bli melodramatisk. Men det händer aldrig. Behärskningen är i det närmaste total. 

Efter Konstakademien ska ”Interior Ambush” visas även på Kalmar konstmuseum och Hälsinglands museum. Det är bra. Utställningen förtjänar en rejäl publik. Sara-Vide Ericson övertygar stort.