Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Sköra skatter i papper på Östasiatiska

”Paper stories” på Östasiatiska museet är en exposé över papprets tvåtusenåriga historia, fram till Bea Szenfelds nutida papperskonst. För Sebastian Johans svindlar det framför världens äldsta daterade pappersdokument.

KONST

Pappersutställningen ”Paper Stories” på Östasiatiska museet i Stockholm visas till och med 30/4 2019.
Bea Szenfelds installation visas fram till den 3/6 och följs av annan samtidskonst. Ömtåliga föremål kommer även att bytas ut under utställningsperioden. 

Skört, tunt och nästan löjligt ömtåligt. Men ändå så oändligt tillämpbart och långt mer beständigt än den molntjänst du använder som backup. Vad vore vi och vår mänskliga gemenskap utan det fantastiska materialet papper, som med ett par millennier på nacken envist fortsätter att gå en ljus framtid till mötes.

Det är på ett ungefär utgångspunkten för utställningen ”Paper Stories”, som ger Östasiatiska museet en förevändning att vädra en del av sina finaste skatter. Den till formatet ganska begränsade exposén innehåller en intensiv laddning information och hisnande upplevelser i det lilla formatet.

Världens äldsta daterade pappersdokument, från år 265–330, upphittade av Sven Hedin i den kinesiska ruinstaden Loulan.
Världens äldsta daterade pappersdokument, från år 265–330, upphittade av Sven Hedin i den kinesiska ruinstaden Loulan. Foto: Tony Sandin

För det svindlar ofrånkomligt en smula att stå framför världens äldsta daterade pappersdokument, från år 265–330, upphittade i den kinesiska ruinstaden Loulan av den omstridda Sven Hedin i början av 1900-talet.

En vägg fylld med japanska träsnitt är en annan höjdpunkt. I synnerhet en serie exklusiva surimono-bilder tillverkade av Totoya Hokkei för en poesiklubb på 1820-talet. Plommonblommor och rasande snygga stilleben med skrivdon och vardagsobjekt ger en hint om inspirationskällor som något halvsekel senare skulle leta sig in i modernismens första fas (vilket Thielska galleriets pågående utställning ”När Japan kom till Värmland” illustrerar).

Som helhet betraktad är ”Paper Stories” ett angeläget exempel på hur världskulturmuseerna bör tillämpa och aktivera sina samlingar.

Papprets revolutionerande inverkan för skriftspråk och spridning av information görs tydligt genom några exempel på vad som föregick mediet, som kopparkärl, sköldpaddsskal, orakelben och förstås papyrus.

I en mycket samtida pedagogisk nit vill man ge en tydlig och heltäckande bild, och bland vackra bildrullar, verktyg för pappersframställning och bristfälligt översatta informationsfilmer ges också smakprov på moderna förpackningar och samtida kinesiska offergåvor, som till avlidna släktingars fromma imiterar lyxvaror.

Detalj ur haikuträdet på utställningen ”Paper stories”.
Detalj ur haikuträdet på utställningen ”Paper stories”. Foto: Johan Jeppsson/Statens museer

I ett hörn står ett stort vitt träd fyllt av haikudikter. På en vägg bjuds taktila sensationer i form av japanskt och kinesiskt papper av fibrer från mullbärsträ, bambu och tibast.

Samtidskonsten ska förstås också med, och under trappan på museets entréplan finns en dramatisk ­installation av Bea Szenfeld inklämd.

Szenfeld presenterar ett tiotal plagg i papper ur sin helvita kollektion ”Haute Papier”, som tidigare visats bland annat på Dansmuseet. Här står det delikata hantverket emellertid i en miljö som är hotfull och fylld av blinkande neon, trasiga väggelement och ett kvidande elektroniskt ljudlandskap.

Det är lätt att se varför Szenfelds superpyssel har letat sig in i utställningen. Det är svårt att se sig mätt på de på en gång enkla och komplicerade objekten. Men konsten känns ändå lite styvmoderligt inpetad och den korsbefruktande effekten blir svagare än den kunde ha blivit.

Men som en rolig prolog fungerar ändå Szenfelds verk. I synnerhet som installationens dystopiska stämning blir en kontrast till de käcka informationstavlor om papprets framtid som avslutar utställningen. Sedlar och papperstidningar må försvinna, men med nätshoppingens skriande behov av förpackningsmaterial och allt mindre olja att använda till plast har pappret som material knappast nått sin kulmen än. Som helhet betraktad är ”Paper Stories” ett angeläget exempel på hur världskulturmuseerna bör tillämpa och aktivera sina samlingar.

Läs mer: Östasiatiska museet vill berätta papprets historia 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.