Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 00:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-skovlade-skatter-aterskapade-i-godispapper/

Konstrecensioner

Konstrecension: Skövlade skatter återskapade i godispapper

Bild 1 av 7 Vy från Michael Rakowitzs utställning på Malmö konsthall
Foto: Helene Toresdotter
Bild 2 av 7 Vy från Michael Rakowitzs utställning på Malmö konsthall
Foto: Helene Toresdotter
Bild 3 av 7 Michael Rakowitz, detalj ”Nimrud Room”
Foto: Robert Chase Heishman
Bild 4 av 7 Detalj från Michael Rakowitz utställning
Foto: Nick Ash
Bild 5 av 7
Foto: Nick Ash
Bild 6 av 7 Michael Rakowitz, artefakt av mellan östernmaterial
Foto: Nick Ash
Bild 7 av 7 Stillbild ur ”The Ballad of Special Ops Cody” av Michael Rakowitz .
Foto: Michael Rakowitz. Courtesy Galerie Barbara Wien

Michael Rakowitz viger sitt liv åt att återskapa förstörda eller försvunna kulturminnen från sitt hemland Irak. Dan Jönsson grips av hans storslagna projekt på Malmö konsthall.

Våren 2015 chockades världen av bilder som visade hur soldater ur Islamiska Staten med släggor och borrmaskiner rev ner relieferna i det assyriska kungapalatset i Nimrud, söder om Mosul i Irak. Det väldiga palatset, som i nästan tretusen år stått emot väder och vind, erövrare och plundrare, jämnades på några veckor med marken. Vid sidan av sprängningen av Baaltemplet i Palmyra några månader senare blev det IS mest spektakulära vandaldåd, som tydligare än något annat demonstrerade rörelsens budskap till det globala Väst: Vi spottar på er kultur. Vi spottar på er civilisation.

Budskapet gick fram. Förstörelsen av dessa monument framstod i västvärlden som nära nog mer smärtsam och obegriplig än de grymheter IS samtidigt utförde mot levande människor. Det antihistoriska våldet hade nämligen en existentiell dimension: det sargade vårt kollektiva minne. Sårade vår självförståelse som kulturvarelser.

Över detta kan man givetvis moralisera. Samtidigt kan det inte hjälpas att jag nästan får en tår i ögonvrån när jag nu går runt i Michael Rakowitz utställning på Malmö konsthall. Av förpackningskartonger, godispapper och andra enkla material har han uppfört en kopia i skala 1:1 av en av salarna i Assurnasirpal II:s förstörda palats. Någon rekonstruktion är det inte fråga om; i stället för att framträda ur stenen grått i grått skimrar Rakowitz reliefer i bjärta karamellfärger – motsvarande på ett ungefär den färgsättning man tror de kan ha haft en gång i tiden. Och något i själva föreningen av arkeologisk besatthet, vardagliga material och historisk tragedi gör resultatet både storslaget och väldigt gripande.

Projektet blir heller inte mindre imponerande av att det vid det här laget har pågått i bortåt femton år. Sedan långt före IS, med andra ord. Första gången jag själv kom i kontakt med det var 2007, när Rakowitz på biennalen i Sharjah visade en samling kopior av föremål som i kaoset efter den amerikanska invasionen stulits från det irakiska nationalmuseet i Bagdad. Materialen var samma enkla, arabiska tidningar och livsmedelsförpackningar, och föresatsen redan då herkulisk: att återskapa samtliga de cirka 7000 historiska föremål som försvunnit från irakiska museer sedan USA:s invasion.

Sedan dess har projektet alltså vuxit ytterligare. Rakowitz och hans assistenter lär ha att göra i bortåt hundra år till om de ska ro det i land. 

Vid ett av de mindre, äldre föremål som också visas i konsthallens utställning läser jag på den tillhörande skylten att den illegala handeln med antikviteter är den tredje största i världen, efter droger och vapen. En upplysning som på något vis får utställningen att verka än mer heroisk i sin idealism: så skör och bräcklig mot världsekonomins cyniska realiteter.

Just den konflikten är hjärtat i den här utställningen, som vid sidan av de återskapade antika museiföremålen även innehåller ett par till synes mer lättviktiga, kommenterande arbeten. Hit hör ett tidigt verk som handlar om hur Rakowitz mitt under kriget öppnar en butik för irakiska dadelprodukter i USA, och kringgår handelshindren genom att importera dadlarna som konstverk. Men här finns också filmen ”The Ballad of Special Ops Cody” där en amerikansk actiondocka i militäruniform smyger sig in bland de babyloniska artefakterna på Chicagos antikmuseum och ber dem om förlåtelse för allt.

I sin ryckiga animation och näpna sensmoral – dockan bestämmer sig för att själv stanna i museimontern – ansluter sig filmen till det större projektet genom att med skenbar naivitet sätta fingret på en mer kontroversiell frågeställning som annars kan vara lätt att förbise. Längs väggarna i Nimrudsalen gapar nämligen stora vita ytor mellan de färgrika relieferna – symboliskt tomma som en påminnelse om de väggelement som en gång i tiden knackades ner och fraktades bort av europeiska och amerikanska arkeologer. Nu finns de i Paris, Berlin, London och New York; intakta för all del, men med vilken rätt? Tjuvar och vandaler existerar som bekant av många slag.