Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Stilla besvärjelse av estetisk exotism

Den samiska duon Annika Dahlsten & Markku Laaksos konstprojekt ”Diorama” utgår från historien om hur en same­by blev en exotisk attraktion på ett zoo i Hamburg. Installationen på Röda Sten i Göteborg är både effektfull och lite kuslig, tycker Dan Jönsson.

KONST

”Diorama”
av Annika Dahlsten & Markku Laakso

Visas på konsthallen Röda Sten i Göteborg till och med 15/4.

På ett grynigt, svartvitt foto poserar två män och en kvinna i samiska folkdräkter. En av männen har en hund i knät; i bakgrunden syns låga träd och ett stycke av ett tält eller en kåta. Konstnären Markku Laakso berättar att bilden, som ­föreställer hans pappas farföräldrar, följt ­honom genom hela livet men att det var först i vuxen ålder han insåg varför den såg så regisserad ut. Skälet var att den inte hade tagits i familjens hemby i finska Lappland utan på Hagenbecks zoo i Hamburg.

Laaksos farfarsfar Simoni och hans hustru Ella-Stiina hörde till en sameby vid Enontekiö som 1928 rekryterades i sin helhet för att ställas ut som en exotisk attraktion på den berömda djurparken i Hamburg. Bland tigrar, björnar och andra vilda djur skulle samerna för en säsong sätta upp sina kåtor och fägna den civiliserade publiken med sitt jojkande och lassokastande. De var borta i ett halvår.

Dokumentärt foto på samer som ställdes ut som en exotisk attraktion på Hagenbecks zoo i Hamburg 1928.
Dokumentärt foto på samer som ställdes ut som en exotisk attraktion på Hagenbecks zoo i Hamburg 1928. Foto: Hendrik Zeitler

Nästan hundra år senare har Markku Laakso tillsammans med Annika Dahlsten tagit resan till utgångspunkt för det ambitiösa konstprojektet ”Diorama”, som nu visas i sin helhet på Röda Sten i Göteborg.

Bakgrundshistorien ges i en animerad dokumentärvideo och rekonstrueras i en serie fotografier från Hagenbecks, där konstnärerna poserar i samedräkter framför flamingodammen med de konstgjorda bergen.

Men de reser också vidare, till Island och Namibia, där de låter sig fotograferas i sandöknar och framför vattenfall. I en timslång video agerar de blickstilla i en ­serie fastfrusna tablåer som får både landskap och figurer att se lika konstgjorda ut. Parallellen till de naturhistoriska museernas dioramor är både effektfull och lite kuslig.

Bland tigrar, björnar och andra vilda djur skulle samerna för en säsong sätta upp sina kåtor och fägna den civiliserade publiken med sitt jojkande och lassokastande.

Fenomenet ”mänskliga zoon” var närmast en del av den populärkulturella vardagen under nittonhundratalets första hälft. Människor från civilisationens ytterkantsområden engagerades av djur- och nöjes­parker runt om i Europa för ett slags levande, etnografiska total­installationer. Inspirationen kom från USA, där Buffalo Bills berömda westernshow länge låtit personer ur ursprungsbefolkningen uppträda som sig själva. I Europa var det framför allt människor från de afrikanska kolonierna som ställdes ut på det här sättet, men även grönländska inuiter och alltså samer blev populära attraktioner. Enligt Laakso var omkring trettio samiska grupper engagerade i den här trafiken fram till 1950-talet.

Idén var både pedagogisk och ideologisk. Precis som de vilda djuren gav dessa utställningar européerna en möjlighet att se hur människorna i kolonierna såg ut och levde. Samtidigt utgjorde de förstås en bekräftelse på det naturliga i den koloniala ordningen.

Men som kommersiella projekt hade de aldrig kunnat fungera utan den exotiska laddning som drog till sig den betalande publiken. Här fanns ett släktskap med de så kallade freakshows som vid samma tid turnerade på nöjesparker i Europa och USA – ett exempel är den ”dvärgstad” som byggdes upp på Gröna Lund i Stockholm under trettiotalet. Bilden av det främmande fungerade som en moralisk ventil i ett neurotiskt Europa där särskilt de afrikanska kvinnornas och männens halvnakna kroppar blev en lockande attraktion.

Bild från projektet ”Diorama” på Hagenbeck zoo.
Bild från projektet ”Diorama” på Hagenbeck zoo. Foto: Hendrik Zeitler, Annika Dahlsten & Markku Laakso

Dahlstens och Laaksos ”Diorama” är ett av flera konstnärliga projekt som på senare år har tagit upp denna bortglömda – eller bortträngda – europeiska kulturtradition. Som exempelvis sydafrikanen Brett Baileys omstridda installation ”Exhibit B”, eller norrmännen Lars Cuzners och Mohammed Ali Fadlabis minst lika kontroversiella rekonstruktion av ”Den kongolesiske landsby” i Oslo för några år sedan.

Vid en jämförelse framstår ”Diorama” som betydligt mindre vågat. I all sin besvärjande stillhet blir det ändå en både skarp och obehaglig påminnelse om den estetiska exotism som fortfarande råder. Inte minst inom konstvärlden – där förväntningar på utomeuropeiska konstnärskap fortfarande färgas av etnografiska klichéer, och där det än i dag går att få se sådant som ­Olafur Eliassons smått bisarra ­installation på den senaste Venedigbiennalen, med afrikanska migranter som satt och arbetade inför publik. Man vill ju gärna tro det, men mer än så har egentligen inte förändrats.

Läs mer: Sköra skatter i papper på Östasiatiska

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.