Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-tre-konstnarskap-pa-konsthallen-mint-ger-liv-at-varandra/

Konstrecensioner

Konstrecension: Tre konstnärskap på konsthallen Mint ger liv åt varandra

Bild 1 av 2 Vy med målningar av Inger Ekdahl
Foto: Johan Österholm
Bild 2 av 2 Utställningsvy med stillbild ur Fernando Sánchez Castillos ”Arkitektur för hästar”.
Foto: Mint

Inger Ekdahls optiska måleri är återigen aktuellt på ABF-huset i Stockholm, i den nya konsthallen Mint. I sällskap av två andra konstnärer är utställningen en liten pärla, tycker Dan Jönsson.

När det nya universitetet i Madrid byggdes under Francodiktaturens sjuttiotal anlades det enligt en plan med raka öppna gångar så att kavalleriet enkelt skulle kunna göra chock i händelse av studentrevolt. Om detta har spanjoren Fernando Sánchez Castillo gjort den drömlika filmen ”Arkitektur för hästar”, där en ryttare på ett vitt fullblod spränger fram genom de ödsliga korridorerna. Gallerigolvet omkring mig är bestrött med glaskulor av den sort studenterna spred ut just för att hindra hästarna att ta sig fram.

Revolt gjorde de nämligen ändå.

Sánchez Castillo är en av tre konstnärer som ingår i höstens första utställning på Mint, en nyöppnad konsthall i ABF-husets källare. I samma lokal låg en gång i tiden förbundets eget utställningsrum Sveagalleriet, och 1963 ställde Inger Ekdahl ut här. Nu, fem år efter sin bortgång, är hon tillbaka med några säreget skimrande optiska målningar, som svävar likt suprematistiska ikoner under taket.

Det här är en utställning som ska handla om integritet och oberoende – det kan man till nöds acceptera. Likaså kan man till nöds acceptera den aningen stökiga hängningen som knappast ger rättvisa åt varken Ekdahls eller Sánchez Castillos verk. För trots bristerna är detta nämligen en liten pärla, vars tre vitt skilda konstnärskap ger liv åt varandra på ett både otvunget och tankeväckande sätt.

Det är framför allt David Väyrynens förtjänst. Hans poetiska ljudinstallation i galleriets inre rum är kort och gott genialisk. Med fraser lånade dels från dagstidningarnas ”dagens ros”-spalter, dels från föreningsrörelsens högtidstal, bygger han en mångstämmig kör av allvarsamma röster vars djupt kända banaliteter man måste både le åt och känna sig lite stämningsfullt rörd av. All denna vilja. All denna värmande humanitet. På vägen ut får både Ekdahls målningar och Sánchez Castillos film ett mänskligt djup som jag inte riktigt trodde att de hade.