Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Konstrecension: Worpswedemålarnas naturlängtan visas på Waldemarsudde

Konstnärskolonin i den tyska byn Worpswede presenteras nu på Waldemarsudde. Ingela Lind tycker att ämnet ryker av aktualitet men saknar mer kända verk av Paula Modersohn-Becker.

Min första reaktion är besvikelse. Säkert kommer många med mig sakna Paula Modersohn-Beckers oförställt nakna självporträtt på utställningen ”Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede”. Det är ju på grund av dem som hon prisats som Tysklands Picasso. Dessutom sägs de vara först i sitt slag.

Dock sliter konstvärlden i den för tidigt döda konstnären, och i brist på lån har Prins Eugens Waldemarsudde koncentrerat sig på andra delen av utställningens titel: kolonin i Worpswede några mil norr om Bremen.

Tanken är inte dum, även om dessa naturmålningar ibland känns alltför habila. Men själva ämnet ryker av aktualitet. Vid slutet av 1800-talet fanns det många kollektiv i kulturvärlden som bekämpade industrialismen. De utmärktes av längtan efter djupare mening och arbetsgemenskap, gröna vågen-stämningar och protester mot det västerländska samhällets mekanisering. I dag följs dessa kommuner upp av alternativrörelserna mot globaliseringen.

Dessutom var tiden för Worpswedekolonin också prins Eugens. Flera av utställningens landskapsmålningar med låg horisont och molnflockar seglande över välvda himlar kan föra tankarna till prinsens egen konst. Vajande trädkronor, spirande vår, slingrande rötter och stigar…

Bortsett från de många kanalerna och knotiga husen med halmtak känns allt så bekant! Vilket inte är konstigt, för dessa nordeuropeiska sena 1800-talskonstnärer hade ofta utbildats på samma skolor och akademier, gärna i Düsseldorf. Studerade de i Paris tillhörde de samma kretsar och beundrade ofta fransmannen Puvis de Chavannes besjälade måleri.

Det som drog de tyska målarna (snart kom också Rilke) till heden runt Worpswede var samma kulturromantik som drog Gauguin till Bretagne, Hermann Hesse och andra allkonstnärer till Ascona i Schweiz, och våra svenska målare till sjön Racken i Värmland: Ljuset. Längtan efter en enhet mellan liv och konst och appellen tillbaks till naturen, till enkelheten och känslan.

Ur denna längtansrörelse (på tyska ”Lebensreform”) rekryterades på 30-talet såväl nazister som kommunister.

Från början var rörelsen bred och etiketterades inte politiskt. Men de internationella konstnärerna i Ascona utvecklade snart en sexradikal anarkomodernism med mycket drama och nakenhet (expressionism), medan de tyska målarna i Worpswede var kyska svärmare – samt över lag symbolister. Bortsett då från Paula Modersohn-Becker, den unga tyska Parisstudent som gifter in sig i Worpswedegruppen men vars konst mer lutar åt de primitivistiska experimenten i Ascona. Dessutom var hon klart bättre på att måla människor än landskap. Vilket utställningen (som domineras av landskap) visar.

De tolv konstnärer som av och till lever i den lilla byn utanför Bremen tycks inte ha någon uttalat gemensam ideologi. Först är kvinnorna männens elever (de får ju inte gå på akademierna). Därefter gifter de in sig i gruppen som vanligen målar utomhus och på kvällarna har en kultursamvaro. Vanligen hos Heinrich Vogeler, den mest William Morris-like allkonstnären som bygger hus och trädgårdar, konsthantverkar, svärmar för de engelska prerafaeliterna och efterhand blir kommunist och flyttar till Ryssland. Vogelers måleri är ytterst ojämnt men fascinerande. Det liknar broderi och spricker i sömmarna. Överlastat som av ädelstenar, mytologi och gälla färger.

Kvinnorna är minst skönmålande. Ottilie Reylaender, som snart ska flytta till Mexiko och bli vän med Diego Rivera, målar mörkt, trolskt och skruvat. Och så Paula Modersohn-Becker, representerad av 17 verk, varav de flesta är ateljéstudier av truliga ortsbor. I en kritik av hennes primitivism kan jag ibland tycka att hon klär av och fångar dem likt djur i bur. Är inte denna fulhet nedlåtande? Ett klassmåleri?

Så plötsligt blir det underbart, bara en naken existens. Då går  hennes civilisationskritik rakt in i mig, likt den lilla ”Flickhuvud med medaljong”, som trots sitt miniformat är ett måleriskt storverk. Där förstår jag vad hon söker. Inget skönmåleri men inte heller någon karikatyr. En stilla enkelhet utan poser. Varat, som hennes vän Rilke uttryckte det och som Marie Darrieussecq så direkt fångar i sin nyöversatta bok om Paulas liv och konst, ”Härligt är att leva här”.

Paula Modersohn-Beckers verk är mycket mer komplicerad än den gängse bilden. På Waldemarsudde längtar man efter att också pröva hennes mer kända arbeten, som de nakna självporträtten. Men kanske är utställningens förtjänst att den istället visar en ram, en bredd.

Inte bara det som sticker ut.

Läs mer: Målarna med hjärtat i byn Worpswede

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.