Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Konstutställning: Gittan Jönssons verk på Marabouparkens konsthall

Gittan Jönsson ställer ut verk från sin fyra decennier långa karriär på konsthallen Marabouparken. DN:s Jessica Kempe dras in i en urstark visuell tidsvirvel.

”Parallella linjer”
Gittan Jönsson
Marabouparken, Sundbyberg
Visas t o m 19/6

Konstnären Gittan Jönsson gav 1970-talets alternativrörelse en särpräglad form. Hennes grafik och måleri satte sig som en energisk puls under huden. På skivomslaget till ”Sånger om kvinnor” 1971, med den kända låten ”Vi måste höja våra röster”, tecknade hon den frigivna kvinnan med energiskt korta streck och böljande hårlinjer på en rödskär strand mot lindblomsgrön himmel. Textilt, befriat, rytmiskt och fräckt, långt från den manliga modernismens ytharmonier.

Med skarp och skör kontur tecknade Gittan Jönsson fram motståndets ivriga, sorgsna och röriga nerv. Förklädesvolangerna reser sig när skurtanten städar bort kärnkraftsreaktorn på affischen för Linje 3 i kärnkraftsomröstningen 1980.

Tiden rev väggarna mellan bildvärldarna. Gittan Jönssons formspråk bildade stil, i växelspel med konstnärer som Marie-Louise Ekman, Ann Marie Langemar och Kristina Abelli Elander. Cecilia Torudd, Marja Ruta och Eva Eriksson hör också hit. Deras bilder visualiserade ett scenografiskt tidsrum där det mest privata blev det mest politiska – separationerna, samlagen och arbetet, bebisarna, blöjorna och utbrotten i orena konstrastfärger och rastlös blyerts. Vera Nilssons och Siri Derkerts måleri omstöpt i seriespråk, popkonst, fotorealism och surrealism.

Att befinna sig i konstnären Gittan Jönssons retrospektiva utställning på Marabouparken är som att sugas in i en visuell tidsvirvel.

Jag måste sluta ögonen för att kunna sortera lagren av bilder och mönster. Fondväggen i den stora visningssalen är fylld med målningar och teckningar, från golv till tak. På det övre rumsplanet visas rader av skisser, filmer, skivomslag och en samtida installation där en melankolisk hög med sönderslagen disk skickar en hälsning till såväl modern, fadern diskuskastaren – som till den egna legendariska målningen ”Diskkasterskan” från 1978. Jag förstår hur Dan Jönsson på Malmö konstmuseums pågående 60- och 70-talsutställning ”Ropen skalla – konsten åt alla” överfölls av tidsenergin (DN 29/2).

Med närmare 80 målningar, teckningar, affischer, illustrationer, serieböcker, figuriner och filmer drar Gittan Jönsson sina parallella linjer genom sex decenniers politiska och konstnärliga nervbanor. Från 1960-talets självutplånande maoistiska sekterism, genom 1970-talets återupprättande kvinnorörelse, mot 1980-talets reträtt, till 1990-talets omförhandlingar och 2000-talets uppstädningar. Och här finns ”Historieboken” med originalteckningar!

I Gittan Jönssons senare konst har den lyckligt futuristiska ”Diskkasterskan” ersatts av den stramare ”Dammsugerskan” som med en lång slang och vacker kjol utför globala städningar mot orättvisor och korruption. I sviten ”Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag” (2011) städar hon upp i kända konstnärers verk. I dag tar hon gestalt i ett trettiotal läckert målade porslinsfiguriner tillägnade all världens utnyttjade och kämpande kvinnor: den svarta hemhjälpen, Frida Kahlo och artisten Madonna. Fast här utan art deco-förebildens långa fingrar.

Och kanske kan också Gittan Jönssons mäktiga målning ”Vandrerskan/hommage till Friedrich” från 2014 bli ett tidstecken? Där syns dammsugerskan placerad på samma bergstopp som 1800-talets andliga sökare i Caspar David Friedrichs målning.

Men vad står hon på? En sophög? En vittrad klippa? Naturen och hennes städklut tycks verkliga, medan hennes kropp verkar vara inklippt. Likt en svart silhuett. Något faller isär. Avsiktligt? I den förtätade målningen ”Vandraren” (1994) intill håller motsägelserna ihop. Där tar mannen med hård blick det lilla nakna barnet i sina armar och kliver bort över nejden. I näbbstövlar. Mannen som rövare eller räddare?

Det finns ett före och ett efter på Gittan Jönssons utställning. Hennes expressionistiskt uppbrutna överlagrade ytor och skikt där hela världens rasar in i det spruckna bildspråket, följer på uppbrottet från en kort tid i den maoistiska sekten Rebellrörelsen året 1968. Här på utställningen skildrad i Bosse Lindquists radiodokumentär från 1997. Teckningar och målningar vittnar om förtrycket i sektens celler, där soffornas ben ansågs borgerliga, madrasser på golvet sågs som karaktärsdanande och kvinnor som inte löd betraktades som fnask.

De senaste årens många utställningar av 60- och 70-talens konst har alla sopat undan lögnen att vänstervågen svepte bort det mångtydiga måleriet. Få decennier har fört med sig så många ikoniska målningar. Då gjorde ”Diskkasterskan” sällskap med Anna Sjödahls ”Vår i Hallonbergen”, Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” och Gerhard Nordströms ”Utflykt i det gröna”. Målningar som alla bildar mental fond på Gittan Jönssons förtätade och urstarka utställning.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.