Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Lee Millers djärva bilder förnyade Vogue

Amerikanskan Lee Miller var supermodellen och surrealisten som blev en berömd krigs- och modefotograf. Sara Danius ser en flott utställning på Kulturhuset och tecknar hennes porträtt.

UTSTÄLLNING/FOTO
”Lee Miller. Krig och mode”
Kulturhuset Stadsteatern
Till och med den 4 mars 2018

Den som läste amerikanska Vogue under första världskriget fick mager information om vad som pågick. ”Det ser inte ut att bli mycket yachting i Bar Harbour i sommar.” Så hette det 1917.

1945 var allt annorlunda. Den värld Vogue dittills hade speglat – den som tillhörde de fina familjerna, de förmögna, eleganta och väluppfostrade – hade gått i graven.

Magasinets chefredaktör förstod att andra världskriget skulle bli en vattendelare i 1900-talets historia. Alltså gav hon klartecken åt det fasansfulla bildreportaget från koncentrationslägret i Buchenwald. Text och bild: Lee Miller.

Lee Miller var amerikan, född 1907 i Poughkeepsie i delstaten New York. Hon hade vistats under många år i Europa. Nu var hon krigskorrespondent, ackrediterad 1942 av amerikanska krigsmakten och hade följt med styrkorna när de avancerade genom Frankrike och Tyskland.

Tänk er själva. Ett reportage i Damernas värld med närbilder av utmärglade fångar, några levande, de flesta döda, alla offer för systematisk massutrotning. Det går knappast. Så löd också rubriken: ”Believe It.”

Foto: David E. Scherman

Vogues chefredaktör i Storbritannien var ännu djärvare. Det var hon, Audrey Withers, som såg till att Millers många bildreportage från krigets vardag trycktes i brittiska Vogue. Det var också hon som såg till att publicera det makabra fotografi som togs medan Miller satt och tvättade sig i Hitlers badkar. David E. Scherman hette fotografen och Miller och han var goda vänner.

Det är lätt att glömma, men det finns inget spontant över bilden. Scherman och Miller visste vad de gjorde och iscensatte kompositionen med eftertanke. De placerade en bild av Hitler på ena badkarskanten och en kopia av en grekisk kvinnoskulptur på bordet intill. På golvhandduken framför karet ställde Miller sina smutsiga militärkängor.

Under kängorna fanns lerig jord, det ser man tydligt, och jorden kom från Dachau. Koncentrationslägret hade befriats samma dag och Lee Miller hade varit på plats med sin Rolleiflex. Hon hade varit rasande mot tyskarna under vistelsen – ilskan hade funnits där lika länge som kriget hade pågått, i synnerhet sedan landstigningen i Normandie. Hon hade följt med en division under lång tid och fotograferat vid fronten och på fältsjukhus.

Badkarsfotot är den sortens bild man aldrig glömmer när man en gång sett den.

Nu var det kväll i slutet av april 1945 och hon befann sig i München. Miller hoppade ned i badkaret, började tvaga sig med en tvättlapp och lät sig plåtas rakt framifrån. Och så bytte de roller. Scherman hoppade i, började tvätta sig och lät sig plåtas rakt framifrån.

Den bild som gått till historien är den med Miller. En kvinna i karet var ett starkare foto, dessutom var hon naken. Hitler mot kvinnan, Tyskland mot alliansen, den råa makten mot den sköra kroppen.

Och så var ju Lee Miller berömd. Dels hade hon varit en av tidens stora supermodeller, dels var hon känd som fotograf. Vanity Fair skrev 1934 att Lee Miller var en av den tidens viktigaste och mest intressanta fotografer jämte László Moholy-Nagy, Cecil Beaton och George Hoyningen-Huene.

Badkarsfotot är den sortens bild man aldrig glömmer när man en gång sett den. Den spökar som minnet av en mardröm. Kan Hitler ha varit en ”normal” människa såtillvida att han ägnade sig åt något så trivialt som personlig hygien? Kort dessförinnan hade Hitler och Eva Braun begått självmord i sin bunker. Nu satt Lee Miller i hans badkar. Som om också det vore ”normalt”.

Naturligtvis visste hon hur absurd bilden var. Miller hade surrealistisk kompetens. På riktigt. I slutet av 1920-talet hade hon anslutit sig till den surrealistiska rörelsen i Paris och umgåtts med Man Ray, Jean Cocteau, Leonora Carrington, Paul Eluard, Nusch Eluard och andra. Dessutom hade hon huvudrollen i Cocteaus film ”Poetens blod” från 1930.

1932 återvände Miller till USA, öppnade fotostudio i New York och fortsatte med sitt arbete. Hennes största uppdragsgivare var Vogue. Hon tog också konstnärliga porträtt och plåtade reklam. När kriget bröt ut, hade hon flyttat tillbaka till Europa och bosatt sig i England.

Under krigsåren var verkligheten sådan att man bara behövde skrapa lite på ytan för att surrealismen skulle läggas i öppen dag. Bara man var skolad i konsten att skrapa på rätt ställe, och det var Lee Miller.

Nu pågår en stor utställning med Lee Millers fotografi på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är något så ovanligt som en presentation gjord från grunden, det vill säga från negativen. Mer än hälften av bilderna visas för första gången någonsin. Här kan man också studera kontaktkartan med Schermans respektive Millers foton från Hitlers badrum.

Lee Miller är numera känd som en av 1900-talets stora fotografer, omtalad framför allt för sin genomtänkta dokumentation av dels koncentrationslägren, dels de brittiska kvinnorna under kriget – både i fält och hemmavid.

Länge passerade hon under radarn. Efter en tid som supermodell i USA med fotografer som Edward Steichen – karriären tog tvärt slut när en underskön bild av Miller iförd långklänning användes som reklam för sanitetsprodukter, varpå det genast stod klart att inga haute couture-hus ville förknippas med mens, i alla fall inte om de fick bestämma själva, och det fick de ju – flyttade hon till Paris. Det var nu hon blev intresserad av surrealismen.

Under tiden såg hon till att bli fotoassistent åt Man Ray. En av hennes föregångare var ingen mindre än Berenice Abbott. Abbott hade lämnat Man Rays porträttstudio för att starta en egen. Hon blev så småningom en av 1900-talets mest namnkunniga fotografer, känd som skildrare av New Yorks skyskrapor och hur de sköt i höjden.

Lee Miller levde i en manligt dominerad värld. Hon fick arbeta dubbelt så hårt som sina manliga kolleger. Det berättar Antony Penrose, som är son till Lee Miller och driver hennes arkiv, när vi ses apropå den välgjorda utställningen på Kulturhuset. Han växte upp med sina föräldrar på en bondgård i Sussex. Han lärde dock aldrig riktigt känna sin mamma och nannyn blev mamma i praktiken.

Lee Miller drack för mycket och var deprimerad, säger Antony Penrose, och hon berättade sällan om sitt förflutna. Och när hon väl lyckades ta sig upp ur det svåra slog hon in på en ny väg. Miller skapade sig en ny karriär – som hyllad gourmetkock. Hon fick många framgångsrika år. En av hennes rätter var två fylliga fantasibröst bestående av kokta blomkålshuvuden täckta med rosa glasyr.

Efter Lee Millers död 1977 bestämde sig Antony Penroses hustru för att leta efter bilder av honom som barn. Uppe på vinden i barndomshemmet upptäckte hon låda efter låda med okänt material. Det visade sig vara 60  000 negativ, 20 000 vintagekopior och högar av manuskript. Först trodde de inte att de var Lee Millers. Men så såg de reportage från kriget med hennes byline. Resten är historia, som man brukar säga.

Fortfarande finns en del att upptäcka på gården som numera härbärgerar ett omfattande arkiv. Det lär dröja länge innan det sätts punkt för historien om Lee Miller. Kulturhusets konst- och modechef, Karina Ericsson Wärn, reste till Sussex för att rekognoscera. Hon hittade en rad fotografier som aldrig visats. Bara det är en prestation.

Bilderna återfinns nu bakom glas och ram på den flotta utställningen i Stockholm. Kulturhuset lyfter fram en mindre känd sida av Lee Miller – modefotografen. Under andra världskriget var hon brittiska Vogues mest anlitade modefotograf.

Kvinnor i snygga plagg kan låta ointressant i jämförelse, rent av ytligt. Men Millers kameraarbete är inte vilket som helst. Vogues redaktion hade bombats sönder, så hon fick flytta ut sitt arbete på gatan. Det passade henne som hand i handske. Framför allt hade hon en egen fotografisk stil. Överallt ser man hur hon tolkar det visuella arvet efter surrealismen på ett omisskännligt sätt.

Poängen är att de håller munnen stängd. I dag brukar modellerna rekommenderas att glänta på munnen framför kameran, lite grann som en abborre uppslängd på land.

Under kriget ransonerades tyg och knappar, och ju striktare tilldelningen blev, desto snitsigare blev Lee Miller. Hon kunde göra underverk med en slank – läs: tygsnål – kjol. I en bild från 1941 har Miller plåtat en dam i fjäderprydd hatt och snyggt skuren dräkt – med en sönderbombad gata som fond. Det är lika öververkligt som det låter.

Millers modeller var starka kvinnor. Hon fotograferade dem nästan alltid snett nedifrån, som om de vore världsliga gudinnor, och man ser dem på kaféer, restauranger eller järnvägsstationer, liksom på språng. Under denna tid bar kvinnan som regel huvudansvaret för arbete, barn och hushåll. Männen var ju på annat håll.

En sak slog mig. När Millers modeller inte skrattar eller ler, vilket de ofta gör, är de allvarliga. Det låter naturligt. Men poängen är att de håller munnen stängd. I dag brukar modellerna rekommenderas att glänta på munnen framför kameran, lite grann som en abborre uppslängd på land.

Utställningen innehåller en rad surpriser, bland annat ett stiligt porträtt från 1944 av Marlene Dietrich i helfigur. Samt ett aldrig tidigare visat fotografi av Colette taget i Paris samma år. Det är en skickligt komponerad skildring av en hängiven författare och hennes värld, som hade krympt ihop till ett hörn i en våning. Där hade hon allt hon behövde: dagsljus, en liten bokhylla, en bädd där hon kunde sova, läsa och skriva, ett pälstäcke som höll henne varm, ett skrivbord som sträckte sig över bädden, samt ett litet sidobord. Det var allt, men mycket nog. Som alltid berättar Lee Millers fotografier en rik historia.

Fakta. Lee Miller
  • Född 1907 i Poughkeepsie, New York, avled 1977 i East Sussex, England.
  • Reste till Paris 1925 för att studera konst, flyttade tillbaka till New York och blev en framgångsrik fotomodell, bland annat i Vogue.
  • Flyttade till Frankrike 1929, blev fascinerad av surrealismen, började fotografera på allvar och arbetade som assistent åt Man Ray.
  • Återvände till New York och öppnade en fotostudio. Hennes största uppdragsgivare var Vogue.
  • När andra världskriget bröt ut reste Miller till Europa och bosatte sig i England.
  • Ackrediterad krigsfotograf från 1942. Millers bilder trycktes i britiska Vogue. Samtidigt anlitades hon som modefotograf i London.
Litteratur

Becky E. Conekin, ”Lee Miller in fashion”, 2013 Antony Penrose, ”The home of the surrealists”, 2016 Hilary Roberts, ”Lee Miller: A woman’s war”, 2015

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.