Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-17 19:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/luleabiennalen-gor-norrbotten-till-sveriges-centrum/

Konstrecensioner

Luleåbiennalen gör Norrbotten till Sveriges centrum

Installationsvy från Luleå konsthall med Anja Örns vågor i stål
Bild 1 av 8 Installationsvy från Luleå konsthall med Anja Örns vågor i stål Foto: Luleåbiennalen
Vy från Ingela Ihrman ”Inre vind” på Galleri Syster
Bild 2 av 8 Vy från Ingela Ihrman ”Inre vind” på Galleri Syster Foto: Luleåbiennalen
Bild 3 av 8 Neda Saeedis ”Garden of Eden moving; Petrified tribe” på Luleå konsthall Foto: Luleåbiennalen
Bild 4 av 8 Britta Markatt Labbas ”Krackelerat: Rahkkan”. Foto: Kjell Ove Storvik
Bild 5 av 8 Hanni Kamalys installation på Ájtte i Jokkmokk Foto: Luleåbiennalen
Bild 6 av 8 Susanna Jablonskis installation ”After nature” på Ájtte Foto: Luleåbiennalen
Bild 7 av 8 Karl Sjölunds installation ”En känsla av krig” i Bodens fästning Foto: Luleåbiennalen
Filipa César och Louis Henderson, ”Sunstone”.
Bild 8 av 8 Filipa César och Louis Henderson, ”Sunstone”. Foto: Luleåbiennalen

Luleåbiennalen har återuppstått, i år med satellitutställningar i Jokkmokk, Kiruna, Boden och Korpilombolo. Frida Sandström tycker att curatorernas grepp är unikt på flera sätt.

Rätta artikel

Landskapet som plattform för både klimat- och realpolitiska frågor är en sliten trend i samtidskons­ten, men på Luleåbiennalen 2018 behandlas fenomenet varsamt. Med titeln ”Tidjord” åsyftas jordens föränderliga sediment, genom vilka både vatten och mineraler flödar. Ett nätverk av näring för både samhällsekonomi och ekosystem, i ständig rörelse. 

I det elastiska gränslandet mellan det glömda, det dolda och det fiktiva föreslår biennalen Norrbotten som ett epicentrum för Sveriges politiska utveckling de senaste århundradena. Här angrips aktuella problem med olika konstnärliga metoder, utan att någon förutfattad tes hos curatorerna får situationen att uppfattas som svunnen, förlorad – eller i värsta fall löst. 

Att lyckas förskjuta en centraliserad blick till ett vidsträckt landskap och därigenom knyta samman ekonomi, ekologi och humanism gör biennalen unik i sitt slag. Att publiken måste anstränga sig för att förflytta sig mellan flera utställningsorter är en direkt kommentar till Sveriges annars väldigt centraliserade kulturpolitik, som överskuggar verksamheter i glesbygden och i norr. 

Luleå konsthall samlar de flesta av biennalens verk, bland andra Anja Örns ”Till minnet av en älv”, där de av kraftverk utraderade vattenfall och forsar längs med Luleälven har rekonstruerats utifrån svensk konsthistoria. I dag går krusat vatten bara att finna i Nationalmuseets målerisamling, men Örn har återskapat ett fåtal vågor från bilderna, vars frusna gester i stål påvisar nationalromantikens kluvna relation till dagens förbrukade naturresurser. 

Detta verk läses med fördel bredvid Ingela Ihrmans ”Inre vind” på Galleri Syster, där konstnärens återkommande skalförskjutningar denna gång förstorat den kväve­glada tarmalgens intima trådar till ett enormt kluster av kroppsdelar. 

På konsthallen visas också en modell av den kommunistiska Luleåtidningen Norrskensflammans redaktionshus, som sattes i brand den 3 mars 1940. Fem människor dog och stadens polischef anhölls som skyldig. Samma period skickades norrländska vänsteraktivister till ett arbetsläger i Kalix, att ”likvideras” om tysken vann. Det berättar ett vittne i Luleåbiennalens Lulujournal, vars första nummer ägnas åt terrorn i norr. Fastän attentatet mot Norrskensflamman kan liknas vid attacken mot Charlie Hebdo i Paris 2015, och trots att arbetslägret i Storsien har sina referenser i totalitära stater, är de båda historierna exkluderade från den svenska självbilden. 

Det är inte bara i Sverige som nedlagda industrier eller förtryck av folkgrupper borde erkännas i historieskrivningen. Snarare är dessa fenomen vad som förenar många platser i världen, fastän det ekonomiska systemets strukturella våld mot människa och landskap sällan förstås på detta vis. I Neda Saeedis skulpturala installation mitt i Luleå konsthall, ”Garden of Eden moving. A petrified tribe”, blickar en fårgestalt i socker mot ett hål i en större lervägg. Den minner om murarna kring sockerbruksstaden Shoo­star-e Noe, dit den nomadiska stammen Bahktiari intvingades i samband med Irans moderniseringsreform kallad ”den vita revolutionen”. Det livgivande fårets döda sockerkristaller knyter samtida industriers giftiga utsläpp till historiskt uteblivna mänskliga rättigheter. 

Samma våld påvisas av den samiska konstnären Britta Markatt-Labba, som alltid broderar spruckna narrativ på historiska material. Denna gång är det en tysk mjölsäck, funnen i Nordnorge, efter 1940-­talets ockupation. Stygnen visar de tvångsförflyttningar som samer, bland andra Markatt-Labbas egna föräldrar, genomlevde under krigsåren. 

Gränser för liv som återkommande tecknas och suddas ut hittas även i Hanni Kamalis abstrakta stålkroppar, vars multipelt växande ryggrader reser sig i samma rum på Luleå konsthall. På Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk, mimar hennes ”Selk’nam” en slädes skepnad och i entrésalen skymtar Susanna Jablonskis film ”After nature”. Där växer en animerad gammal pil i skeva rotationer, fram och tillbaka i en cirkulär tid. Barkens förvridna skepnad vränger runt den annars statiska utställningen på museet och påminner tillsammans med ytterligare en sprucken get av Neda Saeedi om hur historier måste sammanflätas för att alls nystas i.

Bara då kan det platsspecifika konstverket bära både sig själv och platsen, och inte dominera eller utradera endera. På så vis ter sig samarbetet med Ájtte som det mest lyckade på Luleåbiennalen, men det beror också på att verken som visas där tillhör biennalens starkaste. 

Hotande militär konflikt är en återkommande berättelse i svensk försvarspolitik, trots att inget krig har utspelat sig inom våra gränser på flera hundra år. En stärkt försvarsmakt har återkommande diskuterats och särskilt yrkade man på en militarisering av Norrbotten under nittonhundratalets krigsår. Då byggdes Bodens fästning, där Karl Sjölunds finurliga, men något spretiga multimediainstallationen ”En känsla av krig” visas. 

I den numera stillsamma museiinstitutionen har Sjölund fört in ett plastsvärd, en gång misstrott som ett riktigt vapen. Det tog timmar för polis och lokalpress att förstå att det bara var en pojke som bar runt på sin leksak i centrala Boden. Installationen understryker försvarsindustrins återkommande beroende av den mytomspunne ”ryssen” som ”kommer” – samma narrativ med fingerade främlingar men vars gestalter i dag är av annan nationalitet.  

 

En tidigare version av texten innehöll felaktiga uppgifter om Flamman, i själva verket  ges den ut av Tidningsföreningen Norrskensflamman.