Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/modernautstallning-med-undergangsstamning-och-motstandskraft/

Konstrecensioner

Modernautställning med undergångsstämning och motståndskraft

I förgrunden Ingela Ihrman ”Jättebjörnlokan”.
Bild 1 av 6 I förgrunden Ingela Ihrman ”Jättebjörnlokan”. Foto: Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet
Stillbild ur Anna-Karin Rasmussons film ”Mater nostra”.
Bild 2 av 6 Stillbild ur Anna-Karin Rasmussons film ”Mater nostra”. Foto: Anna-Karin Rasmusson
Bild 3 av 6 Teckning av Muhammad Ali, ur verket ”366 days of 2012”. Foto: Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet
Bild 4 av 6 Muhammad Ali ”Plague”, 2015.
Bild 5 av 6 Ragna Bley ”Recieve in past tense”. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet
Åsa Lundén.
Bild 6 av 6 Åsa Lundén. Foto: Britta Marakatt-Labba

För fjärde gången har Moderna museet skannat av den samtida konstscenen i Sverige. Jessica Kempe ser en spännande upplaga av Modernautställningen, där teman från 70-talet går igen.

Rätta artikel

Vart fjärde år har Moderna Museets Modernautställning speglat vad som för tillfället utspelar sig i den svenska samtidskonsten. Det är en konstscen som förstås varken börjar eller slutar vid den nationella gränsen. 

”Med framtiden bakom oss” heter årets upplaga, den fjärde i ordningen, som visar verk av 36 konstnärer och konstnärsgrupper med rörliga anknytningar till Sverige. 

Aha, tillbaka till det politiska 1970-talet, tänker jag i de stora tematiska salarna. Ämnena är desamma nu som då. Fast i dag med andra namn, påbyggd historieskrivning, en delvis annan estetik och retorik. Det som då hette miljöförstöring, kvinnokamp, imperialism och internationell solidaritet med förtryckta folk heter i dag klimathot, feminism, globalism och människorättsfrågor.

De kultur-, produktions- och växtodlingskollektiv som under 1970-talet samlades i alternativrörelsen syns här på utställningen som gränsöverskridande interdisciplinära verksamheter som inkluderar allt. 

Där ligger framtidshoppet. Men samtidigt drar en apokalyptisk skymning in över Modernautställningen som förmörkar barnens lek i John Skoogs film ”Sent på jorden” och färgar marken kolsvart i Muhammad Alis animerade film ”Neither human, nor stone”.  Också här skuggor och undergångstämningar besläktade med 1970-talets efterverkningar av Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, kärnkraftsmotståndet och militärkuppen i Chile.

Éva Mag, del av skulpturgruppen ”Ingen vet varför”.
Éva Mag, del av skulpturgruppen ”Ingen vet varför”. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

I de båda tiderna syns samma motstånd. Också här på Modernautställningen i försvaret för den otämjbara växtligheten, det textila materialet, blomkraften, fantasin, det försummade vardagstinget, färgrikedomen och barnets utvecklingspotential.

Muhammad Alis stora inledande vägg fylld av små dagboksteckningar tycks just tala om både fasa och frihetslängtan. I 366 teckningar från sitt sista år i Damaskus, före flykten över Medelhavet till Sverige, ritade han dagligen samma blandfigur i oändliga versioner. Ibland olyckligt ihopkrupen, ofta bevingad, belåtet dansande, njutningsfullt androgyn eller attackerande brutal, hälften människa, hälften djur som i myten, drömmen eller på teaterscenen. Tecknade som stora insektssvärmar framstår Muhammad Alis blandvarelser som både lyckligt befriade och ett anfallande hot.   

Människor deformerade till icke-mänskliga monster, slår dock både museets väggtext och katalog fast. Och låser läsningen. Synd. Utställningens kvardröjande rest av det sena 1980- och 90-talets possessivt konstteoretiska överbyggnader är inte relevanta.

Målningar av Ida Persson. Bilden är beskuren.
Målningar av Ida Persson. Bilden är beskuren. Foto: Åsa Lundén/ Moderna museet

När jag betraktar Ingela Ihrmans omtalade skulpterade jättebjörnloka måste jag tänka bort väggtextens påstående om ett ”gestaltande av den förtärande passionen – hur den förälskade ofrånkomligen förlorar sig själv/.../en berättelse om begäret och rädslan inför den Andre – det främmande.” 

Själv ser jag snarare en invaderande och farlig växt som i Ingela Ihrmans verk tycks både fälld, räddad och återupprättad. Ömsint upphängd i svarta band, försedd med silvriga hår på sin gapande stjälk och med de vita flockblommorna vilandes på golvet, påminner björnlokan om ett sorgligt offer för människans tillskrivningar.     

I verkens mångtydighet, motsägelser och genomarbetade estetik ligger det specifikt samtida och spännande i årets Modernautställning. 2000-talets politiska samtidskonst riktar inte främst udden utåt mot de ansvariga, de skyldiga. Här i salarna skildras snarare hur samhällshoten känns; hur krig, exil och klimathot, etnisk rensning, rasism och sexuellt våld, fattigdom och nedskärningar rent fysiskt tar sig in i kroppen, intervenerar sinnena och drar upp inre och yttre gränser.

I Knutte Westers film ”Här är gränsen” syns en liten papperslös flyktingpojke som mitt i den fredliga, svenska glesbygden pekar ut linjerna för sin egen och sin mammas rörelsefrihet. I flera skakande verk skildras den samiska erfarenheten av rasbiologiska och statliga övergrepp.       

I Anna-Karin Rasmussons film ”Mater Nostra” är omständigheterna för trånga för den hjälpandes förmåga att hjälpa till. I den höga, smala trappan utan ledstång ramlar rullstolen ohjälpligt ner, barnet lämnas ensamt, den sjuka slår sig blodig. En bit bort ligger Éva Mags skulpturer av omsorgsfullt sydda kroppar fyllda med obränd lera. Gruppen ger utställningens mest ohyggliga bild av den skändade människan. När leran torkar spricker tyget upp och blottar ett vanställt och spräckt underliv.   

Men Modernautställningen försummar varken teknologins makt över samtidsmänniskan eller de minsta tingen. I Ida Perssons målningar får den lilla vardagsdetaljen; vredet, knappen, knoppen, sin synliga och kroppsliga del i det stora maskineriet. Magisk vardagsrealism. 

 

Läs fler konstrecensioner här.