Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Nya tolkningar av trashtraditionen på Konsthögskolan

På Konsthögskolans examensutställningar dominerar stökiga och roliga installationer. Jessica Kempe ser också en batalj med den akademiska traditionen.

Konst

Kungliga Konsthögskolans ­vårutställningar 2015

Konstakademien och Konstnärshuset, ­Stockholm. Visas tom 14/6.

Konsthögskolornas alla år av examensutställningar bildar en historisk väv av tidsanda, stilar och ämnen. Vissa motiv och metoder bleknar och har gjort sitt; som kameraögats oemotsagda ytblick, den frontala jagbilden och konceptkonstens seminarieluntor. Istället för en sak i taget, gäller nu många ärenden, trådar och objekt på samma gång. Ett ämne som envist dröjt sig kvar genom åren är bilden av kroppen som plats för hur samhället känns, tar sig in och tar sig uttryck.

Jag föreställde mig också att den stökiga skräp-, slacker- och trash-estetiken var ett 1990-talsfenomen i Mike Kelleys och Paul McCarthys anda. På Kungliga Konsthögskolans vårutställning dyker trash-konsten upp i ny version, installationer i förbund med barnets kojbyggen, lådbilar, silvertejp och bubbelplats. Men också i förbindelse med den amerikanska konstnären Jessica Stockholders stilbildande och sofistikerat måleriska rumsskulpturer byggda av besticklådor, tyger, stolsben, hinkar och golvlampor.

På Konstakademien, där masterstudenterna visar sina avgångsarbeten, konfronterar Albin Looström den akademiska klassicismen redan i trapphallen. Intill de grekiska gipsgudarna reser sig på höga metallstänger hans egendomligt slokande flöjlar klädda i trådiga batiktröjor, håliga strumpor och trasiga kalsonger.

Mot skulpturvimplarnas slaka impotens framgår det komiskt klart att det var med armar och händer som antikens skulpterade hjältar markerade sin potenta kraft – inte med könet. Här försöker Laokoon kväva ormen, medan diskuskastaren spänner armmusklerna och väktaren knyter handen. ”Divine touch 1–7” kallar Looström sin skulpturgrupp. Hans vindriktningsvisare består också av genomborrade händer.

Trapphallens installation rymmer säkert en ironisk kommentar till den stipendiegivande Kungliga Konstakademiens omdebatterade uppmaning (16/4 2015) till sin forna hälft Kungliga Konsthögskolan (avknoppad 1978) att motverka internationalisering, teoretisering och i stället ”identifiera en nationell identitet.”

Bataljen med Konstakademien har fått Konsthögskolans elever att delvis upplåta sin katalog åt ämnet. Det gör även masterstudenten Louise Blad i sitt antropologiska guideverk över Konstakademiens historiska makt-, utbildnings- och samlarmetodik.

Den gåtfulla framställningen gör dock att jag först inte förstår vad jag ser. Vad föreställer det inramade fotot av en sanslöst fallisk träskulptur med en naken kvinna sittandes på ett kungligt monogram? Konstakademiens ordförandeklubba! svarar konstnären, fotograferat i ett elevarbete 1988 av den nuvarande konstprofessorn Sophie Tottie.

Friktionen mellan akademisk tradition och gränsöverskridande konst löper som en både lekfullt och oroligt tråcklad tråd genom salarna: i skräddarsydda objekt, medvetet fransig slarvestetik och med hålet/gluggen som genomgående motiv med många bottnar. Som i djupa spår av kroppsliga övergrepp i Evá Mags smärtsamt exakt skulpterade tygkroppar, som skydd i Charlotte Smith tätprojekt eller som materialresurs i Jan Matssons måleri.

Genom de rispigt uppklippta gluggarna i Joanna Nordins monumentalt rödvita draperi skymtar endast händerna i de 1800-talsmålningar som förhänget täckt över. En förförisk tjuvtitt. ”A set of conditions” heter installationen där den borgerliga salongens föremål byter plats och stökar till. Helt utan stil.

Jag upptäcker snart att också handen hör till utställningens ledmotiv. I måleriet ömt avmålat, likt ett porträtt. I assemblage- och objektkonsten lika offrande som uppoffrande eller hindrade av metallstänger. Järnstänger och metallstativ är årets material.

Hos kandidaterna på Konstnärshuset återkommer samma teman. I Rebecca Digbys flermeterlånga digitala screen ”Drift” står folk på kö för att komma in genom det mystiska hålet i bildväggen. Ur andra hål plockas fingrar fram, eller är det mycket små snoppar? Också i måleriet syns här en nytolkning av slarv-, ful- och slackerkonsten. Ibland med vidunderligt tämjt och stiligt resultat som hos Oskar Hult och Susan Whitlow.

Fast på båda utställningarna kan jag tycka att det skräpiga framstår som ingenting annat än just skräp. För att få fulheten att synas måste den målas snyggt. Men blandningarna är roliga och djärva.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.