Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Onaturlig natur och egen humor

Recension. Max Books retrospektiv på Waldemarsudde har tonvikt på hans nya verk. Milou Allerholm tycker att det är en ovanligt koncentrerad utställning, med ett händelserikt måleri.

Utställning

”Mata hare”

Max Book

Waldemarsudde, Stockholm. Visas t o m 29/5.

Max Book har sedan genombrottet på 1980-talet blivit en representant för tidens postmoderna vändning. Waldemarsudde visar nu en omfattande sammanställning av hans verk från 1970-talet och framåt, med tonvikt på de senaste åren. Två våningar med närmare hundra målningar och videor, där både antalet verk och den säkra hängningen skapar en ovanlig känsla av koncentration.

Ett par saker framträder tydligt. Hur sammanhållet Books uttryck är genom åren. Samtidigt som en klar förändring märks en bit in på 2000-talet.

Vill man få en idé om 1980- och det tidiga 1990-talets diskussioner om postmodernismen är Max Book perfekt. Termen är inte okomplicerad och rymmer de mest skilda uttryck – från ett ironiskt konceptuellt och politiskt fotografi till måleriets dystopiska och romantiska stämningar som finns hos Book.

Foto: Max BookHans arbeten passade som hand i handske med tidens kritik av den dogmatiska högmodernismen som förespråkade att varje medium skulle renodla sin särart och inte blandas ihop hur som helst.

Hos Book blandas allt: måleri, fotografi, objekt, abstraktion, figuration. Med tidstypisk självklarhet approprierar, lånar, han befintliga bilder. Det blev en del av uppgörelsen med en gammal romantisk syn på konstverket som resultatet av konstnärens gudomliga genialitet. I stället underströks hur konsten i varje tid är beroende av en rad konventioner – sociala, ekonomiska och politiska – och inte bara ett avtryck av konstnärens inre.

Han har från början också använt foto och digitalt producerade bilder som förlagor till sina målningar. I dag är inget av det här något märkvärdigt. Det har det antagligen aldrig varit för Book heller, men då fanns det, på riktigt, en ideologisk strid kring de här frågorna.

Book är även med i utställningen ”Den romantiska postmodernismen” (nu på Eskilstuna konstmuseum). Den understryker på ett bra sätt det sena 1900-talets dubbla förhållande till romantiken: å ena sidan uppgörelsen med det romantiska konstnärssubjektet, å andra sidan postmodernismens omfamnande av romantikens fragment, av det oavslutade och det teatrala, som en motbild till modernitetens mer totalitära systembyggen.

Max Books konst är liksom allt detta: skräpig, dekadent, fragmentariskt, storvulen, med en rad material och bilder som staplas på och bredvid varandra, lager av helt olika uttryck och materialitet. Hans landskap är lika självklart stadsmiljöer som landsbygd, ”en onaturlig natur med en underlig agenda”, för att låna hans egna ord. Kanske som del av en kritik mot enkla åtskillnader mellan kultur och natur, och mot de ideologiska undertonerna hos ett begrepp som ”naturlig”.

Den tidiga Max Book använde förutom oljefärg en mängd material: sprejfärg, lacker, kemikalier. Det ger hans målningar en karaktär som understryker det sönderfall som återkommer på olika sätt i verken, om bilderna så är hämtade från en science fiction-film eller verklighetens tv-nyheter.

På grund av allergiska besvär fick han till slut byta material och arbetssätt. Skiftet syns tydligt i utställningen: mer av arbetet sker i datorn, målningarnas grund är en fotoutskrift som limmats på duk eller skiva och sedan bearbetats med akrylfärg och annat.

Max Books sätt att sammanställa inte bara bilder utan även ord skapar en säregen humor.

Bildbehandlingsprogrammets verktyg blir mer framträdande, förvrängda kroppar och ansikten påminner mig lika mycket om datorns funktioner som om motiven själva.

En del verk är målade utomhus, och då inkluderas barr och annat som fallit ned på duken. Brotten mellan bildernas element är tydliga, men på ett typisk Bookskt sätt är barret och den digitalt producerade bilden del av samma rum, samma ”händelsehorisont”.

Hans sätt att sammanställa inte bara bilder utan även ord skapar en säregen humor, som när Carl Fredrik Hill och Benny Hill möts i en av hans sviter. Romantik, glamour, dekadens framträder i en rad olika rörelser: både som fascination och som något som knycklar till objektifierande och begärande blickar.

Det är ett tätt och händelserikt måleri på många nivåer, med undantag av ett par av de nyare målningarna, där de ödsliga stämningarna och förvridna figurerna framstår som lite monotona och mindre finkalibrerade i känslan.

Däremot är katalogens historieskrivning ett skämt. Av trettiotalet referenser i de fem texterna är en (1) kvinna, och det är Eva Löfdahl, som Book samarbetade med i Walldagruppen på 1980-talet. (Marilyn Monroe är inte namngiven, men finns med som något slags ikon, så hon kan möjligen räknas också.) I övrigt refereras enbart till män. Dessutom är alla texter i katalogen – förutom förordet av museichefen Karin Sidén – skrivna av män.

Så: när berättelsen om en av samtidens uppburna konstnärer ska göras sker det alltså återigen inom ett hermetiskt slutet manligt referenssystem. En konstnär, dessutom, från en tid när kvinnor på allvar tog plats både på konstscenen och i kulturlivet. Inte ett spår av det här.

Män som liksom bara råkar nämna män? Kom igen, det är 2016. Vad Max Book själv står för vet jag inte, men jag har svårt att se att det finns något i hans arbeten som tvingar till denna radikala uteslutning.

Foto i text: Mata Hare, 2015, av Max Book.

Fakta. Om utställningen

Namn: ”Mata hare”

Artist: Max Book

Plats: Waldemarsudde, Stockholm. Visas t o m 29/5.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.