Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-18 20:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/samisk-boom-bjuder-pa-konst-i-varldsklass/

Konstrecensioner

Samisk boom bjuder på konst i världsklass

Del av Britta Marakatt-Labbas triptyk ”Giron/Kiruna/Kieruna” 1989. Visas på Lunds konsthall, tillhör Radiotjänst i Kiruna.
Bild 1 av 12 Del av Britta Marakatt-Labbas triptyk ”Giron/Kiruna/Kieruna” 1989. Visas på Lunds konsthall, tillhör Radiotjänst i Kiruna. Foto: Daniel Zachrisson
Britta Marakatt-Labbas triptyk ”Vuovdi suddje eallima I, II, II” (Skogen skyddar livet I, II, III), 1987–88, visas på Lunds konsthall.
Bild 2 av 12 Britta Marakatt-Labbas triptyk ”Vuovdi suddje eallima I, II, II” (Skogen skyddar livet I, II, III), 1987–88, visas på Lunds konsthall. Foto: Daniel Zachrisson
Bild 3 av 12 Detalj ur Britta Marakatt-Labbas triptyk ”Vuovdi suddje eallima I, II, II” (Skogen skyddar livet I, II, III), 1987–88, visas på Lunds konsthall. Foto: Daniel Zachrisson
Bild 4 av 12 Detalj ur Britta Marakatt-Labbas broderi ”Niegadeapmi "(Drömmandet) 1999, visas på Lunds konsthall. Foto: Daniel Zachrisson
Bild 5 av 12 Detalj i Britta Marakatt-Labbas ”Reive” (Brevet), 1989. Visas på Lunds konsthall. Foto: Daniel Zachrisson
Bild 6 av 12 Katarina Pirak Sikkus ”Guorosvuoda ája” (Tomhetens källa) på Luleåbiennalen Foto: Katarina Pirak Sikku
Bild 7 av 12 Fotspår i renblod, från Katarina Pirak Sikkus performance ”Duolloj dalloj” (Nu och då) på Faculty of Action. Foto: Adem Dresevic.
Bild 8 av 12 Olof Marsjas ”Liddus fot” på Luleåbiennalen Foto: Luleåbiennalen
Bild 9 av 12 Britta Marakatt-Labbas långa broderi ”På väg III”, visas på Galleri Helle Knudsen. Foto: Galleri Helle Knudsen
Bild 10 av 12 Tomas Colbengtsons ”Aboriginal”, screentryck på plexiglas , visas på Galleri Helle Knudsen. Foto: Nils Agdler
Bild 11 av 12 Traditionella samiska kvinno- och mansbälten och praktföremål i silver på Kulturen i Lund. Foto: Viveca Ohlsson
Karta över Sápmi
Bild 12 av 12 Karta över Sápmi Foto: © Samiskt informationscentrum

Förra året visades konst av urfolk för första gången på den tongivande internationella utställningen Documenta. Birgitta Rubin gläds åt vågen av samisk konst på museer och gallerier över hela Sverige. 

Birgitta Rubin
Rätta artikel

Förra sommaren fick Britta Marakatt–Labba ett brakande genombrott på Documenta 14 i Kassel, med sitt 24 meter långa och enastående bildbroderi om samisk historia. Pang sa det och korken gick ur champagneflaskan, som den samiska konstnären från Övre Sopporo själv uttryckt det. 

Efter 40 års skapande uppvaktas hon plötsligt av konstinstitutioner jorden runt, och är bara i Sverige nu aktuell med en separatutställning på Lunds konsthall och i tre grupputställningar. 

Läs mer: Magiska broderade berättelser från Sápmi

Själv har jag länge stått frågande inför svenska konstinstitutioners obefintliga intresse för konstnärer från Sápmi. Men just denna höst har Britta Marakatt-Labba fått sällskap på konstscenen av flera samiska kollegor.

Galleri Helle Knudsen i Enskede visar hennes storslagna naturscenerier med mytologiska inslag, uppbyggda av pyttesmå stygn, tillsammans med glas, grafik och måleri av Tomas Colbengtson. Hans tekniskt innovativa konst bygger på gamla foton och minnen från uppväxten i den lilla samiska fjällbyn Björkvattnet.

”Saivo” av Tomas Colbengtson, böjglas och emalj, visas på Galleri Helle Knudsen.
”Saivo” av Tomas Colbengtson, böjglas och emalj, visas på Galleri Helle Knudsen. Foto: Galleri Helle Knudsen.

På Modernautställningen i Stockholm är Marakatt-Labbas kåtformade installation centralt placerad, med scener från massakern på Utøya, broderat på gamla mjölsäckar med nazistiska emblem. I närheten hänger Anders Sunnas personligt och politiskt laddade målningar, som bottnar i en konflikt om rätten att bedriva renskötsel, som familjen haft i decennier med den svenska staten och även med samebyn man tillhört. 

Och Luleåbiennalen har förutom Marakatt-Labba bjudit in ytterligare två samiska konstnärer. Olof Marsja säregna skulpturer på Luleå konsthall är uppbyggda av allt ifrån renhorn, päls och vävda samiska band, till rostfritt stål och plasttofflor. Här visas även Katarina Pirak Sikkus mörka fjällpanorama intill hennes skulptur ”Tomhetens källa”, med isglittrande glasskärvor.

Olof Marsjas ”Unnákas” (Den lille) ingår i Luleåbiennalen.
Olof Marsjas ”Unnákas” (Den lille) ingår i Luleåbiennalen. Foto: Luleåbiennalen

Förra året blev Pirak Sikku dessutom den första samiska konstnär som ärats med inköp till Moderna museets samling – ett verk med anknytning till protesterna mot den planerade gruvbrytningen i Kallak utanför Jokkmokk. Själv upptäckte jag hennes konstnärskap på Bildmuseet i Umeå 2014, som det året gjorde en unik satsning på åtta utställningar med nyproducerade verk av konstnärer med samisk bakgrund i Sverige, Norge och Finland.

Katarina Pirak Sikku bidrog med det allra första inifrånperspektivet på hur det tidiga 1900-talets rasbiologiska skallmätningar och nakenfotografier påverkade samerna. Ett mångårigt arkiv- och gestaltningsarbete hon fortsätter med efter att nyligen ha fått fem miljoner kronor av Vetenskapsrådets medel för konstnärlig forskning!

Så vad ligger då bakom denna explosion av yrvaket intresse för konst från Sápmi? Jag tror det finns flera samverkande skäl till vad som allmänt kallats en ”samisk renässans”, i Sverige synbar de senaste åren även inom film, musik och litteratur. 

Här har sociala medier starkt medverkat till spridningseffekter. Britta Marakatt-Labba har exempelvis upptäckt att indianer i North Dakota delat hennes kampbilder från Altaupproret i Sápmi 1978-82, där kråkor symboliserar poliser och flygande nåjder släpper dem i älven, tillsammans med invaderande råttor.

Britta Marakatt-Labbas ”Girdi noaiddit” (Flygande nåjder), textil, broderi, 1985, visas på Lunds konsthall.
Britta Marakatt-Labbas ”Girdi noaiddit” (Flygande nåjder), textil, broderi, 1985, visas på Lunds konsthall. Foto: Foto: Hans-Olof Utsi

Samernas kamp stärktes av den identitetspolitik som inleddes med medborgarrättsrörelsen och på 70-talet inspirerade till en internationell urfolksrörelse, som fick stöd av miljörörelsen.

Upproret mot uppdämningen av Altaälven i Norge var Europas första eko-aktion driven av ett urfolk. Och trots att striden förlorades blev den en katalysator till kulturella samarbeten i Sápmi, däribland i Masigruppen med konstnärer från både den norska och svenska sidan. Britta Marakatt-Labba var en av tre medlemmar från just denna grupp som förra året bjöds in till Documenta 14, tillsammans med flera yngre kollegor och konstnärer från andra urfolk. 

När världens största och mest prestigefulla evenemang för samtidskonst gör en sådan historik inkludering, blir förstås genomslaget enormt. 

På den internationella konferensen CIMAM i Stockholm häromveckan lyssnade jag på Katya Garcia-Antón, chef för norska OCA (Office for contemporary art), som hälsade publiken på sydsamiska och höll ett brinnande tal för ”dekolonisering av museologin”. Det var hon som hjälpte Documentas curatorskollektiv med kontakter i Sápmi och har gjort en grupputställning om Alta-aktionen, ”Let the river flow”, som öppnar på Tensta konsthall i februari. 

Själv tror jag att konstinstitutionernas tidigare ointresse delvis kan förklaras av okunskap. ”Vi vet mer om indianer än samer”, som någon sa. Att det är ”en närmast okänd historia” konstateras också i inledningen av UR:s programserie ”Samernas tid”. Här presenteras ny forskning som spräcker schablonbilder om ett enbart renskötande, exotiskt folk i norr. Samerna har varit etablerade längre söderut och långt tidigare än vad som erkänts i svensk och norsk historieskrivning – del av en ”tvåkultur” med ett omfattande utbyte.

Men på 1600-talet inleddes den koloniala exploateringen av samelandets naturrikedomar, följt av tvångskristnandet och en brutal försvenskningspolitik. ”Stölden av Sápmi” heter det i klarspråk i UR-serien. Rovdriften på skog, malm och vattenkraft skulle skrämmande nog rättfärdigas av den pseudovetenskapliga rasbiologin, som i linje med nazismen utgick från att den germanska rasen var högre stående än den samiska. Bevisningen misslyckades men den internaliserade skammen över samisk tillhörighet är ett återkommande tema i kulturen, inte minst i hyllade filmen "Sameblod". 

Att dessa oförrätter är ett så vanligt motiv i konsten är alltså inte att undra på. Vreden är en drivkraft, som kan kanaliseras i stark konst. För mig är annars den stora behållningen nya perspektiv, motivvärldar och tekniker. Samiska konstnärer har en uråldrig hantverkstradition att relatera till och uppvisar ett nyskapande bruk av allt ifrån djurkranier och renblod, till tennbroderi, hornarbete och jojk. 

Lunds konsthall visar ”Samernas tid” i anslutning till Britta Marakatt-Labbas utställning, uttryckligen för att höja sörlänningars kunskapsnivå – en ambition som även märks i katalogen. 

Här får man viktiga nycklar till Britta Marakatt-Labbas konst, djupt förankrad i samisk historia, kultur och mytologi. Alla titlar anges på nordsamiska, med svensk översättning inom parantes. Utställningen innehåller flertalet av hennes viktigaste bildbroderier med de symboliska kråkorna och råttorna, med nåjderna, gudinnorna och spegelvärlden med de döda. Originalversionen av 24 meter långa ”Historia” lånas dock inte ut, så publiken för nöja sig med en replik, jämte skissmaterial.

Det jag älskar mest i Marakatt-Labbas bilduniversum är den besjälade naturen, med det väldiga himlavalvet, stjärnorna, mjuka mörkret, gryningsljuset, fågelsträcken och rajderna över snötäckta fjällvidder. Likaså att politiska motiv kläs i mytologisk dräkt, som flytten av Kiruna eller global uppvärmning.

Det samiska är viktigt men inte huvudsaken. Detta är helt enkelt konst i världsklass.

Läs fler artiklar av Birgitta Rubin här, bland annat om nyöppnade Nationalmuseum .