Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Samlade verk! 30 år med Maria Bonnier Dahlins stiftelse” på Bonniers konsthall, Stockholm

Bonniers konsthall nyöppnar i en luftigare konsthall, med alla som sedan 30 år fått Maria Bonnier Dahlins stipendium. Bo Madestrand tycker att verken stått sig överraskande väl.

Samlingsutställning

”Samlade verk! 30 år med Maria Bonnier Dahlins stiftelse”

Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 28/8.

När slutar då och när börjar nu? Frågan inställer sig i Bonniers konsthalls utställning med de 79 unga konstnärer som sedan starten 1986 fått ta emot stiftelsen Maria Bonnier Dahlins stipendium. De första mottagarna befinner sig nu i övre medelåldern, och är i de flesta fall etablerade som konstnärer, professorer och kulturpersonligheter. De hör, på gott och ont, till historien.

De som tagit emot priset de senaste fem–tio åren befinner sig däremot ännu i lindan av sin karriär, och är i allra högsta grad aktiva på dagens konstscen. För mig, som följt utvecklingen först som ung student och senare som kritiker, är det svårt att säga exakt var brytpunkten går mellan det förflutna och det samtida.

Men om man gör det lätt för sig och sätter gränsen någonstans vid millennieskiftet, så kan man konstatera att pluralismen i fråga om material och uttryck är betydligt större i dag. Sveriges konstscen var för 30 år sedan mindre och mer provinsiell, men samtidigt befann den sig i en avgörande brytpunkt mellan det moderna och det postmoderna. Det var en infekterad strid, där man förväntades välja mellan två intellektuella giganter: det äldre avantgardets härförare, Ulf Linde, eller den himlastormande teoretikern och kritikern Lars O Ericsson. I den enkät som alla konstnärer fått svara på i katalogen framgår det hur polariserad debatten var – de som inte pallade trycket drog till Berlin, där klimatet var mer inkluderande.

När jag nu går till Bonniers konsthall för att återse verken från det sena 80- och tidiga 90-talet är det med viss bävan: Hur har de motstått tidens tand? Överraskande väl, ska det visa sig. Här finns i och för sig några assemblage av kitschiga plastobjekt som känns daterade i dag, men sedda ur ett historiskt perspektiv hade de en väsentlig funktion – med ironin och pastischen som vapen hjälpte den tidens unga konstnärer till att rasera de konstruerade gränserna mellan högt och lågt.

Här finns också ett par verk som tillhör vår tids kanon, som Cecilia Edefalks avmålade reklambild av en man som tycks stryka solkräm på en kvinnas rygg, men där själva flaskan tagits bort och bara den ambivalenta gesten återstår. Även Klara Kristalova, Karin Mamma Andersson och Tilda Lovell är representerade med tidiga verk. De första åren utsågs stipendiaterna av stiftelsens styrelse, men från 90-talets mitt tog man även in gallerister, konstnärer och andra externa experter i urvalsprocessen, vilket kanske förklarar den genomgående höga nivån.

När man närmar sig vår egen tid är det förstås svårt att se vilka bestående avtryck stipendiaterna kommer att lämna (någon har redan lämnat konstkarriären till förmån för en drägligare tillvaro som dataprogrammerare), men även här är det tydligt att juryn gjort både självständiga och modiga val. Förra årets tre stipendiater, Max Ockborn, Caspar Forsberg och Linus Nordensson Spångberg, står sig exempelvis väl i jämförelsen med föregångarna.

Om alla stipendiater hade klarat sig lika bra utan det tidiga erkännandet från stipendienämnden är en öppen fråga som återkommer i den påkostade utställningskatalogen. I vilken mån har juryn följt tidsandan, och hur mycket har den mäktiga familjen Bonnier påverkat marknaden med sina stipendier och inköp?

Deras konstintresse finns det hur som helst ingen anledning att ifrågasätta. Med stipendiet, som inrättades till minne av dottern Maria Bonnier Dahlin (som dog i en bilolycka vid 20 års ålder) och senare bygget av Bonniers konsthall, var grundaren Jeanette Bonnier en betydelsefull och engagerad konstmecenat.

Jeanette Bonnier gick ju bort tidigare i våras, och hann därmed inte vara med vid nyinvigningen av Bonniers konsthall i helgen som gick. Under renoveringen har arkitektkontoret Marge öppnat upp entrén, gjort den ljusare och flyttat den tidigare så kallade black boxen (ett rum för framför allt filmvisningar) till förmån för en större museishop.

Det är ett ganska diskret ingrepp, men med hjälp av en sammanhållen gråbeige färgskala och en spegelvägg i entrétrappan har Marge ändå gjort konsthallen mer välkomnande och luftig. En mindre lyckad förändring är att man stängt av den smala korridoren bakom den stora vita kuben i själva utställningslokalen, vilket förtar något av dess verkan som ett rum i rummet.

Men den pågående utställningen, som ger en subjektiv men ändå representativ bild av de senaste 30 årens svenska konstscen, är en av de bästa som visats på Bonniers konsthall på senare år, fint presenterad och genomtänkt. Fri entré är det också.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.