Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/vackert-och-tankvart-pa-stockholms-gallerier/

Konstrecensioner

Vackert och tänkvärt på Stockholms gallerier

Bild 1 av 4 Vy från Johan Waerndts installation
Foto: Nadja Ekman
Bild 2 av 4 Linda Hofvander ”Bounce”
Foto: Linda Hofvander
Bild 3 av 4 Skulpturer av Ellen Malmgards
Foto: Berg gallery
Bild 4 av 4 Vy från Hanna Ljunghs utställning
Foto: Hanna Ljungh

Stockholms gallerier har öppnat vårsäsongen. Sebastian Johan och Birgitta Rubin gör fyra nedslag bland mentala rum och tidstypiska mätningar.

Rätta artikel
Från Johan Waerndts installation Foto: Waerndt

Effektiv bild av mentalt rum

Vid en första anblick föreställer Johan Waerndts installation ”Asylum – Structure for social animals” på Södergalleriet Candyland (t o m 3/2) ett alldagligt källarförråd. Ett par skivbackar, lite gamla möbler, några aldrig uppackade flyttlådor. Och så vidare.

Men under ytan döljer verket, som fyller hela rummet och tvingar besökaren att smyga längs väggarna, en bostad i miniformat. Precis som i Narnia når vi den dolda världen genom en gammal garderob.

Man kunde ha fått obehagliga associationer till Fritzl-källaren och andra kidnappningshistorier, men atmosfären i Waerndts koja är alldeles för gemytlig för det. 

Den blir istället en effektiv bild av det mentala rum som individens semi-kasserade bråte rymmer. Och en skoningslös kommentar till en bostadspolitik som tillåter den ena att samla på skräp från sin historia medan den andre inte får rum någonstans.

Att konsumera verket är dessutom lustfyllt på ett sätt som påminner om att dyka in i Jacob Dahlgrens samtidsklassiska installation av tätt hängande snören (visad på Modernautställningen 2006 och sedan Kiasma). Johan Waerndts installation hör också hemma på en institution.

Sebastian Johans

”Night”, foto av Linda Hofvander Foto: Linda Hofvander

Hofvander bryter vårt vaneseende

Linda Hofvanders eleganta fotografier på Cecilia Hillström gallery (t o m 16/2) griper tag i rumsliga detaljer som bryter vaneseendet. Ett tillbucklat stängsel där ståltrådarnas rutnät plötsligt är vackert och signalerar betydelse. Några vita ränder på en svart vägg som blir en ingång till ett icke-existerande rum. Den knappt märkbara men distinkta sömmen mellan två tygstycken.

Allt är dessutom skapat från grunden i konstnärens ateljé. Det adderar en spännande metanivå till den tillfälligheternas poetik som bilderna spelar med.

Sebastian Johans

Skulpturer av Ellen Malmgard Foto: Berg gallery

Såväl vacker som hotfull skulptur

Blåstång möter vi vanligen i strandkanten som en oformlig brungrön klump. I Ellen Malmgards avgjutningar i grå tennbrons på Berg gallery (t o m 16/2), står den i stället stolt och vajande som om den fortfarande vore omgiven av vatten. Det är som om den oformliga massan har återtagit – och tvingar oss att se – rummet den faktiskt upptar. 

Malmgards blåstång bildar en fin helhet tillsammans med några mer gäckande objekt av skrynklig, bladlik metall och  accenter av glas –  i skärningspunkten mellan det vackra och det hotfulla.

Sebastian Johans

Hanna Ljunghs järnskulptur Foto: Hanna Ljungh

Tänkvärt om tidens mäthysteri

Hanna Ljunghs förra galleriutställning handlade om mänsklighetens inverkan på naturen under vår tidsålder, antropocen, och hur den globala uppvärmningen får Kebnekaises glaciär att smälta. På Anna Bohman gallery fortsätter hon nu att borra i relationen människa och berg, mellan det organiska och det oorganiska (till och med 17/2).

Till utställningen ”Anatomy of a descent” har Ljungh skapat skulpturer av material som zink, järn, koppar och kobolt. Metaller från svensk gruvindustri, som samtidigt är livsnödvändiga mineraler och spårämnen för människokroppen. En skulptur är gjord av koppartrådar, som hängande från taket påminner om ett skört  blodomlopp. Koppar är ju både en vital komponent i ledningar och ett oundgängligt spårämne i nybildningen av blodkärl.

I ”Kuriosakabinett (järn 115 kilo)” har Ljungh skulpterat med den exakta mängden järn som sammanlagt finns inuti Kirunaborna. Järndelarna är sammanlänkande i en uppåtsträvande ”ryggrad” och mot en speglande bakgrund. Rummets skulpturer binds stiligt ihop av speglingarna, men ihop med järnskulpturens precisa viktangivelse går associationerna vidare till vår tids narcissistiska mäthysteri.

Birgitta Rubin