Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 21:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/vackert-om-forganglighet-pa-vandalorum/

Konst

Vackert om förgänglighet på Vandalorum

Bild 1 av 2 ”Rosa spegling” av Karin Broos 2018
Foto: Vandalorum
Bild 2 av 2 Folkform på Vandalorum.
Foto: Erik Lefvander

Småländska Vandalorum ägnar höstsäsongen åt den prisbelönta designduon Folkform och den uppmärksammade målaren Karin Broos. Här finns beröringspunkter, tycker Lotta Jonson.

Två fina utställningar med beröringspunkter är aktuella på Vandalorum. Formladan ägnas åt Folkform, årets mottagare av det betydande Bruno Mathsson-priset för ”angelägna undersökningar av hur material och tillverkningsmetoder värderas inom nutida möbelproduktion”. Medan Lada 1 visar ett hundratal verk av Karin Broos, varav en del målningar är nya, andra äldre men aldrig utställda. 

Introt hos Folkform är en stor hög med flis, utgångsmaterialet vid masonittillverkning. I andra änden av rummet pryds väggen av just masonitskivor i flera toner. Snett framför tronar ett berg av skåp. På golvet däremellan har ytterligare objekt placerats, alla formgivna av Folkform. Utmed väggarna hänger fotografier från fabriker och verkstäder. 

Folkform på Vandalorum Foto: Erik Lefvander

Chandra Ahlsell och Anna Holmquist, som tillsammans bildar Formform, har tydliga ambitioner med sitt designarbete. De vill bevara generationers erfarenheter, visa på hantverket bakom massproduktionen. Se till att vi inte glömmer bort tillverkningsprocesser och materialhantering. Så här gjuter man metall i sand, garvar läder eller slipar glas. Materialen ska kännas. I händerna, i kroppen.

Duons första stora projekt var ett samarbete med den nedläggningshotade Masonitefabriken i västerbottniska Rundvik. Masonit introducerades på Stockholmsutställningen 1930 men fick senare konkurrens av spånplattan. Folkforms skåp med blomdekor fick många att återupptäcka materialet. Tyvärr hjälpte inte insatsen, fabriken lades ner 2012 och såldes till Thailand. Så långt det går försöker Folkform numera använda masonit från Prachin Buri utanför Bangkok; några nytillverkade små skåp därifrån finns med på Vandalorum. 

Karin Broos ”Fåret 1” 2019. Foto: Vandalorum

Här finns också bänken ”Patchwork” med olika traditionella tapetseringstekniker kombinerade på ett nytt, stiligt sätt. Den ingår för övrigt i Nationalmuseums nya permanenta inredning. 

Skärmväggar skapar en större intimitet i Karin Broos utställning. Hennes stämningsmättade målningar hänger utan någon egentlig kronologi även om några tidiga sjukhusmålningar placerats i ena änden och några av de senaste verken i den andra. 

Först blir jag en aning förvirrad men efter ett tag känns hängningen påtagligt dynamisk. Ett motiv dyker upp och försvinner, för att sen komma tillbaka. Helheten blir en härligt svepande vågrörelse. 

”En stund på jorden” skulle egentligen ha visats på Kristinehamns konstmuseum men när dess chef Andreas Brändström sades upp från sin tjänst i somras protesterade Karin Broos med att dra tillbaka sin utlovade utställning. Lyckliga omständigheter gjorde att Vandalorum kunde ta emot både Broos och Brändström som curator. 

Flera av målningarna känns igen från Waldemarsudde 2015. Bortvända kvinnogestalter, stående vid vatten, sittande på en brygga eller stillsamt vilande mitt i en vardagssyssla invid ett belamrat köksbord. Medan solstrålar silas genom ett lövverk (utanför bildytan) eller eftermiddag går mot kväll. Här finns också bilder med en mörkare färgskala, höstlika landskap med sovande eller kanske rentav avsomnade djurkroppar. Och tre närmast desperata målningar av flådda fårhuvuden, chockerande naturalistiska, målade i år. 

Karin Broos ”Utflykt 2”. Foto: Vandalorum

Folkforms ”Produktionsnoveller” och Karin Broos ”En stund på jorden” har undertonen av förgänglighet gemensamt. Samtidigt pekar bägge på att rester av mänskligt liv kan vara värda att minnas, slagg i en gammal fabrik såväl som pappersskräp på ett frukostbord. Det är vackert.