Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Vårsalongen 2015 på Liljevalchs

Mindre naket, mindre politiskt – men mer hus. På årets Vårsalong finns flera fynd för samlare. Det är konstnärligt klanderfritt, men inte lika stökigt samhällsengagerat som tidigare.

Konst

Vårsalongen Liljevalchs
Visas till och med 29/3.

En av de bästa sakerna med Vårsalongen är att den ger en unik inblick i vad som bubblar i nationens kollektiva medvetande. De senaste åren har de antagna verken handlat mycket om det hårdnande politiska klimatet, om nedmonteringen av det sociala skyddsnätet och samhällets ökande klyftor.

I år är den sortens plakatkonst så gott som bortrensad – och det efter en höst då den politiska debatten varit hetare än på länge. Vad beror det på? Har konstnärerna plötsligt tröttnat på den röriga samtiden? Nja, svaret står nog snarare att söka hos den jury som står för urvalet till årets Vårsalong, nämligen konstsamlarna Jeanette Bonnier, Lena Josefsson och Tom Böttiger samt Liljevalchs chef, Mårten Castenfors.

Folk med stor vana att bedöma och värdera konst, alltså, men som knappast själva berörs av det hårdnande ekonomiska klimatet. Deras urval är konstnärligt klanderfritt, men det är också påtagligt opolitiskt.

Undantagen är tre: en grupp konsumtionskritiska affischer i social­realistisk stil (Max Johansson Ström), ett satiriskt porträtt av Fredrik Reinfeldt som romersk kejsare (Sofie Violett Pehrsson) samt ett skåp med virkade kondomer i regnbågsfärger tillägnade Rysslands homofoba president Vladimir Putin (Mälle Zeilon Lagerkvist). Helene Mårtenssons porträtt av den gamla sosseledaren Ingvar Carlsson har förvisso ett politiskt motiv, men är i första hand en lågmäld karaktärsstudie.

Finns det något naket då? Nej, även på den fronten är utställningen återhållsam. Det enda undantaget här är Erika Franssons fotoinstallation med en gul låda för porträtt­fotografering av kvinnobröst. Hennes verk kan kanske bäst beskrivas som en genuspolitisk dekonstruktion av brösten, som frilagda från sin kroppsliga kontext förlorar sin sexuella laddning och blir till ren form.

I en tid när ”alla är fotografer” hade man också kunnat förvänta sig ett större urval fotografiska verk. Även på den punkten har juryn hållit igen. Men det som visas är bra, som Ninni Anderssons stämningsfulla svartvita bild av en nattvandrare på en bro eller Alexandra Larssons dova fotografier från vad som verkar vara amerikanska motell­miljöer.

Så vad återstår? En hel del måleri, förstås. Här finns många abstrakta mönstermålningar, en hel del ­natur- och landskapsmåleri, ganska många porträtt, lite symbolism och en traditionsenlig nypa grovkornig humor.

Men det kanske vanligaste motiv­et på denna Vårsalong är hus och arkitektur. Fredrik Helander har målat av några anonyma 70- och 80-talsfasader i Stockholms innerstad, Joakim Engblom har förvandlat skyskrapetak till geometriska mönster, Tove Krabe har målat fabriksmiljöer i psykedeliska färger medan Henrik Eriksson gjort en serie fina akvareller av kaliforniska strandvillor. Ännu bättre blir det när konstnärerna lägger till en personlig dimension, som i Bengt Jahnsson-Wennbergs beskrivning av hur han köpte huset i sin stora målning:

”På ladans gavel hängde ännu begravningskransen efter mannen som på senvåren dött i en hjärtattack ute på en av gårdens tre små åkrar. Frun, som inte ville bo kvar ensam, hade så fort begravningskaffet var avklarat flyttat in till en lägenhet i närmaste stad. Hon och hennes man hade skött om huset väl. Nu var det vår tur.”

Svalkande läsning i ett klimat där boendet alltmer betraktas som en ekonomisk investering. Det egna hemmet har ju haft en central plats i det svenska folkhemsbygget, och kanske är det via den vägen man får söka samhällsengagemanget i årets upplaga av Vårsalongen.

Men om man, i enlighet med juryns sammansättning, ska försöka betrakta utställningen med en samlares ögon, så finns flera fina fynd att göra på årets salong. Några av de omnämnda verken kostar inte mer än 5 000 kronor – rena kaffepengar för en riktig konstsamlare. Vi andra får trösta oss med att Liljevalchs sänkt inträdet till tio kronor i år.

En enorm kattNiki Lindroth von

En enorm katt

Niki Lindroth von Bahrs enorma svarta katt av frigolit är redan Vårsalongens mest uppmärksammade verk. Hennes kitschiga och spektakulära skulptur är lika delar Jeff Koons och Totoro, på en gång spöklik och gullig.

Ödmjuk melankoli

Johan Frids miniskulpturer är motsatsen till Lindroth von Bahrs skulpturala utropstecken: Små, pilliga, ödmjuka. De tre verken skildrar en melankolisk resa i ett nordligt landskap, realistiska miniatyrer av ett land bortom allfarvägarna.

Keramiskt mästerstycke

Lisa Andersson Anderssons installation ”Familjehemligheter” består av en stol, ett bord och några bleknade gamla fotografier. Först efter en stund slår det en att allt, från en nyckelknippa till lampan på bordet, är gjort av keramik och lergods. Ett hantverksmässigt mästerstycke.

Lysande, svävande stad

Nina Lindgren fortsätter det arkitektoniska temat med en skulptur av en svävande stad av brun kartong och glödlampor. Att se den blinka i utställningssalen känns som att flyga över en liten by på natten, varje lampa representerar ett hem, ett liv.

Skrotig garagefantasy

Lars Aggers skulpturer av surrealistiska farkoster av buckligt aluminium och trä är som hämtade ur någon av Tim Burtons eller Terry Gilliams filmer – en sorts hemsnickrad garagefantasy av vardagens skrot och pinaler.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.