Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konstrecensioner

Vårsalongen: Träffsäker folkfest i konst

Årets Vårsalong har 137 deltagare. Det märks att jurymedlemmarna Dan Wolgers och Lena Andersson påverkat urvalet. Realistisk absurdism är inte ovanligt, skriver Jessica Kempe.

KONST
Vårsalongen 2018
Liljevalchs
Till och med 25/3

I år öppnar Liljevalchs sin vårsalong när två vintermånader återstår. Efter lång tid av utlokalisering är Vårsalongen tillbaka i sina nyrenoverade salar. ”En folkfest”, konstaterar konsthallschefen Mårten Castenfors i katalogen. Det är sant. Institutionen Vårsalongen har sedan 1921 utvecklats till en av de käraste magneterna för bildtörstande och köplängtande konstintresserade.

Varför? Den jurybedömda Vårsalongen, detta år med 137 deltagare av 2.423 anonyma ansökare, presenterar inte stor konst, i meningen genomgripande gestaltningar bortom upprepningar och stereotyper. Vårsalongen visar inte heller den medelmåttiga konsten, i meningen välgjord och förväntad. Här har amatörismens konventioner och den kommersiellt effektsökande konsten ingen framträdande plats. Så vad kännetecknar då den folkkära Vårsalongen? Äger den en egen stil? Ja, det kan tyckas så.

Redan i de första salarna ser jag hur årets upplaga söker sig tillbaka till vad som kommit att bli Vårsalongens kännemärke: att i köpvänligt format och till överkomligt pris ge plats för det oväntat egenartade, gåtfullt poetiska och omsorgsfullt talande. Här skapas en förväntan att finna guldkorn och fullträffar som med det lilla berättar det stora. Det betyder samtidigt en retirering till traditionella tekniker: måleri, teckning, textil, skulptur och objekt. Mindre fotokonst, färre processverk, blott tre videofilmer.

Tematiskt utgör grenar, granar, skogsbryn och trädstammar ett återkommande motiv och ämne. Skogen som rum; skyddande, invaderande och hotad, döljande och avslöjande.

På Vårsalongen räcker det med en teckning i svart kol av en jättedöd humla liggandes på rygg vid horisonten. Alla varelsers ömkliga hädangång. ”Slut” heter bilden av Simon H Danielsson. Och vad gör det bredpenslade vita ovanpå det mörka i Alice Örnö Axs oramade målning ”Landskap från Frankrike”? En visuell händelse med naturen som förevändning. På Katarina Evans ljusa tygstycke ”Utan titel” syns ingenting annat än rader av vita korsstygn. Själva korsstygnets idé.

Det märks tydligt hur jurymedlemmarnas, konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Anderssons, realistiska absurdism påverkat urvalet. Liksom målaren Sara-Vide Ericsons retroklassiska naturdystopier. Men mängden bildpoetiska exaktheter betyder inte frånvaro av manér, genvägar och oavsiktlig knölighet. Slentrianrinnande färg dyker fortfarande upp i Richters efterföljd. Fötter formas stundom som sockor och händer som tumvantar. Munnar sugs in mot näsroten. Och nog hade det varit bra om Mathias Lyngmans målning ”Grismamman” hälsat till sin förlaga; Patricia Piccininis spektakulära biennalskulptur ”The young family 4”, 2005. Men avstegen påverkar inte den kvalitativa helheten.

Tematiskt utgör grenar, granar, skogsbryn och trädstammar ett återkommande motiv och ämne. Skogen som rum; skyddande, invaderande och hotad, döljande och avslöjande. I Sofia Runarsdotters fotoverk ”Introvert House” bildar unga barrträd en vägg framför husets farstubro. Med vattenfärg och spritpenna på plywood förvandlar Stina Johnson kvällen vid Älten till ett magiskt grafiskt måleri. I bakgrunden syns influenserna från samtida neoexpressionistiskt måleri, som hos Karin Mamma Andersson, Peter Doig eller Anna Bjerger.

Samtidigt kvarstår huset, jaget och djuret som Vårsalongens kärnämnen i föränderliga versioner, oftast med ansiktet och fasaden vända utåt, rakt mot betraktaren. Kameraperspektivet dominerar nästan oinskränkt, trots vattenfärgens och blyertsens fysiskt närgångna porträttstudier (Marielle Göthberg, Malin Östberg) med utgångspunkt i den akvarellanimerade konsten.

Att de lågmälda verken kan ge sig till känna beror även på den träffsäkra hängningen. Från sin plats på sidoväggen tittar Monika Erikssons ”Akademiledamot” i nåltovad ull, skarp- och storögt ut mot rummen. En Sara Danius med blått i blicken, rött på läpparna och svarta blommor om halsen.

På vägen hem stannar jag vid ett av Vårsalongens centrala objektverk; Bea Szenfelds ”Station 5”. På liten yta trängs ett sextiotal barnkroppar gjorda av tunna, runda ark handklippt papper uppträdda på snören. Kroppar utan liv och utan värde, sammanfogade till konst.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.